Det som folk i andra branscher vågar kalla könsdiskriminering

(detta är en krönika som jag har skrivit för Karnov nyheter – en juridisk nyhetstjänst på nätet)

http://www.thomsonforlag.se/juridik/sub/default.aspx?s=news.aspx

En stor andel av studenterna på juristutbildningarna är kvinnor och drygt 50 procent av de biträdande jurister som anställs på våra advokatbyråer är också kvinnor. Så långt ser det alltså ganska bra ut. Men det tar minst fem år för en jurist att bli advokat och under de fem åren händer något med siffrorna. Vi kan kalla det för livet.

Det sägs att man kan identifiera tydliga könsroller hos mycket små barn. Redan i sandlådan leker flickorna sociala lekar medan pojkarna slåss.

– Äntligen har jag något meningsfullt att göra, tänker jag därför när jag motvilligt går till parken en söndagseftermiddag med min yngsta dotter, två år gammal. Nu ska jag studera könsroller i sandlådan, istället för att dricka låtsaskaffe i låtsaskoppar och bygga låtsasslott med kladdig sand.

Redan tjugofyra minuter senare är det slut på det roliga och dags att gå hem från parken igen. Jag har kunnat observera hur min lilla prinsessa både slåss och spottar, kastar sand och stjäl andra barns leksaker. Mammas flicka beter sig som en riktig karl helt enkelt. Och det borde ju tyda på att hon kommer att klara av vad som helst. Lätt som en plätt. Om hon vill skulle hon till och med kunna bli en riktigt framgångsrik advokat!

Men helt enkelt är det naturligtvis inte, inte ens för ligister som min dotter.

Endast 20 procent av Sveriges advokater är kvinnor. I en stor advokatbyrå tar det ytterligare några år innan arbetsgivaren är beredd att – eventuellt – erbjuda delägarskap. Under de åren fortsätter siffrorna att försämras. Cirka 12 procent av delägarna i Sveriges advokatbyråer är kvinnor, på de större affärsjuridiska byråerna brukar det vara ännu värre. På Nordens största advokatbyrå Mannheimer Swartling där det arbetar ungefär 440 stycken jurister är 8 av de 88 delägarna kvinnor. Hos advokatfirman Vinge är 12 av de totalt 90 delägarna kvinnor.

Förklaringen till den här statistiken – åtminstone när man frågar de som sysslar med affärsjuridik – brukar vara att konkurrensen är stenhård, kraven är skyhöga och kvinnorna tappar motivationen efter några år. Det har inget att göra med om man är man eller kvinna, tillägger man gärna, spelreglerna är desamma.

Allt görs också för att ändra på situationen: de anställda får hjälp med att installera dator och bredbandsuppkoppling i hemmet, de får bidrag till hushållsnära tjänster och de har rätt att arbeta dygnet runt på ett flexibelt sätt.

Personligen tycker jag att det här är rena rama skitsnacket.

Skitsnackandet i den här branschen om just den här frågan är också det avgörande skälet till att jag har skrivit Dubbla slag, en roman som kom ut tidigare i höst.

Dubbla slag handlar om Hanna – en ung advokat som går från lovande till löneslav på lika kort tid som det går mellan två krystvärkar. Dubbla slag handlar om hur Hanna mår, hur Hanna blir behandlad och vad Hanna egentligen kan göra för att ändra på sin situation. Boken beskriver alltså en ganska typisk kvinna som blir utkonkurrerad, som inte klarar av att uppfylla de krav som ställs på henne och som därför tappar motivationen. Om man vill handlar den om något så banalt som det som folk i andra branscher än advokatbranschen vågar kalla för könsdiskriminering.

Det är nämligen könsdiskriminering. Om inte annat syns det i de siffror som jag just räknade upp.

Förklaringen till varför det är just kvinnor – och inte män – som misslyckas med att hävda sig i advokatvärldens hårda konkurrens, varför kvinnorna i så mycket högre utsträckning än männen inte lyckas uppfylla de krav som ställs och varför de så ofta "tappar motivationen" är könsrelaterad. Så enkelt är det. Förklaringen är så obarmhärtigt biologisk och inflätad i de gamla traditionella värderingar som styr stora delar av advokatkåren att det inte spelar någon roll hur bra man är på att kasta sand, för man kan inte värja sig.

Jag kanske ska klargöra en sak. Jag tycker inte att det är fel att förenkla möjligheterna att arbeta hemifrån och köpa lagliga hushållstjänster. Det är till och med bra. Däremot är det inte tillräckligt och det löser inte den underliggande problematiken. För att kunna ta sig an den gordiska knuten krävs något som advokatbyråerna inte är beredda att göra: det kräver att de erbjuder fler kvinnor delägarskap.

Varför är du så arg? Brukar folk fråga mig när de har läst min bok. Det spelar väl ingen roll vad några slipsklädda grottmän tycker? Sluta spotta vilt omkring dig och låt de där gamla, välklädda advokaterna vara ifred. Lek med någon annan istället.

Men då harklar jag mig och sträcker på mig. Och sedan svarar jag precis som man brukar i sandlådan, där den här krönikan började och där just den här delen av diskussionen hör hemma:

– Det var inte jag som började!

Ps. Som den f.d. advokat jag är brukar jag akta mig för att prata om juridik. Men det kan passa bra att göra ett undantag och påminna om Jämställdhetslagen. Inte för att jag tror att den är till någon nytta för den som vill göra karriär som advokat, men för att Jämställdhetslagen definierar indirekt diskriminering som ”en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som i praktiken särskilt missgynnar personer av det ena könet.” Festlig grej det där med lagtext. Ibland kan den vara så målande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.