MAMMA MIA – vilken kvinna!

Jag som så många andra har sett Mamma Mia – the movie. Jag såg den tillsammans med mina äldsta döttrar, åtta och sex år gamla och Ingrid och hennes dotter som snart ska fylla sju. Ingrid hade redan sett den en gång och försäkrat mig om att jag skulle älska den. Det fanns ingen anledning för mig att tvivla på det. Genom åren som utlandssvenskar har hon och jag greppat en och annan tomflaska för att skrika oss hesa till Take A Chance On Me, eller bara knutit handen helt enkelt för att mima trött till Dancing Queen för att det är det enda vi lyckas övertyga den trötta italienska (eller ännu värre: franska) dj:n att spela. Vi kan det här hon och jag. Abbas melodier går i takt med våra patriotiska hjärtan, texterna är del av vårt kulturarv… ja, ni förstår. 

Ingrid hade rätt. Det behövdes inte mer än några kluckande vågor uppe på den stora bioduken och ett "I have a dream…" förrän jag hade gåshud ända ner på hälarna. Det här skulle bli en bra film, det gjorde inget att det var vackert väder ute, här inne i biosalongen var jag i Grekland och soundet från min barndom var detsamma. Filmmakarna hade förstått att vårda de där igenkänningsmekanismerna, även om sångerskan var någon ny, obegripligt snygg unge på tolv år som på Hollywood- (eller Sarah Palin-)manér höll på att förbereda sitt eget bröllop. Men hennes röst var ljus och änglalik, så jag hoppades att hon inte skulle behöva störa min idyll.

Efter bara någon minut sneglade jag ner på min sexåring. Hon kan inte engelska och läser inte så snabbt ännu, så jag hade berättat storyn innan, spelat några ABBA-låtar och vi hade dansat hemma i köket, men man kunde ju aldrig veta. Hon kanske skulle tycka att det var obegripligt och vilja gå ut redan efter tio minuter. Det såg lovande ut. Hon hade klotrunda ögon och hennes lilla rosa mun var lätt öppen. Inte så konstigt, tänkte jag. Den där änglalika unga sångerskan Amanda Seyfried är så söt att hon kan sopa banan med vilken Hanna Montana eller Gabriella i High School Musical som helst. 

Antagligen, tänkte jag uppgivet, skulle hon och hennes syster börja bråka om vem som "ÄR" henne, redan i biosalongen. 

Alla som har döttrar i samma ålder som jag, vet att "jag ÄR hon" är det ultimata tecknet på total beundran. Har man flera ungar som är ungefär lika gamla kan detta ge upphov till ganska påfrestande gräl eftersom döttrarna inte är tillräckligt gamla för att ha förlikat sig med tanken att de måste acceptera den de faktiskt är (inte jag heller, men det är Ett Annat Ämne), men gamla nog att ha kommit på att de inte kan vara samma person. Åtminstone inte samtidigt. 

Mentalt började jag redan förbereda mig: "Du kan vara henne en liten stund, så kan din storasyster vara henne sen" eller "Kan inte du vara hennes söta kompis? Nehej. Men då kan väl du vara Hanna Montana under tiden?" eller "Håll käften och sluta bråka annars blir det inget lördagsgodis, någon endaste lördag ända fram till jul."

Ack, så fel jag hade.

Filmen fortsatte. Jag njöt och så fort jag tyckte att det blev en smula på gränsen till lite-granna-larvigt-ändå ("Oh. My. GOD!"), så plingade det i någon banjo, eller så plonkade det på något piano, och så smalt jag igen. Min dotters ögon fortsatte att vara runda och med lite skräckblandad förtjusning skrattade hon mindre och mindre försiktigt. Hon och den sjuåriga kompisen höll varandra i händerna och gungade med i sina stolar. 

Då och då ryckte hon i mig, "Vad säger hon, mamma" och jag harklade mig och försökte undvika att säga att mamman, ja hon är en slampa, och dottern, jo en liten bortskämd unge och de där två gamla tanterna, hmmm, de är lite fulla bara, men det går snart över. 

Under tiden njöt jag av tidernas bästa skådis Meryl Streep och kunde inte låta bli att tycka att fy fasen, vad snygg hon är, och så stencool och sju-i-helvete vad hon kan sjunga och någonstans precis i början av Dancing Queen när den 59 år gamla Meryl hoppar så vilt i sängen att hela Olympen torde darra och gudarna därinne huka sig av avund, då lutar sig min hänförda unge så nära mig det bara går och viskar hett i mitt öra:

"Mamma, jag ÄR hon."

Jag kan inte annat än hålla med. 

Jag ÄR hon. 

Och så fick jag tårar i ögonen, så rörd blev jag. För jag vill att mina barn (döttrar) ska ha kvinnliga förebilder. Men ibland blir man lite uppgiven när man ser vilka kvinnliga förebilder en fem-sex-sju-åring väljer. 

Visst brukar jag påstå att de själva måste få välja sina förebilder. Jag ska inte lägga mig i deras dyrkan av hopplösa amerikanska våp med välfönade hår, icke-existerande sexualdrift (även om youtube och de verkliga människorna bakom just Hanna Montana och Gabriella har modifierat det en smula) och ambitioner i livet som inte sträcker sig längre än till High School Prom-balen och någon tuggummituggande asexuell tonårskille utan både finnar och mänskliga drag. 

Jag ska inte lägga mig i det, och jag gör inte heller det. Jag dyrkade själv några sådana (Sandy i Grease, hon den söta i bröderna Macahan och för guds skull Agneta i ABBA) och det blev folk av mig ändå. Men trist är det. Och desto roligare blir det när ungen alldeles självmant väljer något annat än det gamla vanliga. 
Så även om jag alltså låter mina ungar frossa i olämpliga kvinnoförebilder kan jag inte låta bli att få tårar i ögonen.

"Mamma, jag är hon."

Så rätt. En alldeles underbar kvinnlig förebild: Donna! Egen företagare, singelmorsa med dålig ekonomi och häpnadsväckande sexuell aptit. Världens bästa mamma som klarar sig genom allt. Närmare sextio än sjutton. Lite risigt hår, till synes osminkad och med hopplöst illasittande kläder. Och en livsglädje som slår knock på allt. Donna. Meryl Streep. 

Mamma mia, vilken kvinna!

Malin som Agnetha
Malin Persson Giolito – aka Agneta
(men det var flera år sen – jag har mognat sen dess)

http://www.youtube.com/user/mammamiamovie?ob=4

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.