En ridlektion i livets hårda skola

Aftonbladet kultur skrev för några veckor sedan om hästböcker http://www.aftonbladet.se/kultur/article3307111.ab
"Ridskolan, i verkligheten och i boken, är en plats där flickor får vara starka, ta sig över höga hinder, våga och vinna."

En grogrund för framtida, kvinnliga chefer, med andra ord.

Och det låter väl bra?

Avstampet till Aftonbladets artikel var en intervju i DN där Ann Petrén och Lotta Tejle (aktuella med en pjäs om hästtjejer på Dramaten) http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=825660 fick berätta att många av dagens kvinnliga chefer är före detta ryttare. Petrén menar att det de här tjejerna fick göra i stallet är sådant som ”fostrar till självständighet, till att använda sin styrka och fatta snabba beslut. Just sådana egenskaper som flickor inte premieras för i andra sammanhang!”

Hmmm…

Alice Eggers på AB håller inte med om det här. Hon släpper på kulturtyglarna och galopperar in på lite mer oväntad mark.

Hennes artikel lägger grunden för det som brukar kallas för Kulturdebatt. Och den Kulturdebatten tänker jag nu lägga mig i, på mitt försigkomna (och lite försenade) sätt. Så håll i ridhjälmarna.

Men först, kära vänner, lite bakgrundsinformation.

Jag var hästtjej. Under samma tid som jag var hästtjej läste jag också – utan att överdriva alltför mycket – samtliga hästböcker som fanns på den svenska marknaden. Blå Prinsen, Britta och Silver, Black Beauty. Allt. Jag var hästtjej under många år och tillbringade sålunda timmatal i stallet för att – likt Tejle och Petrén – fostras till självständighet och till att använda min styrka och fatta snabba beslut.

Hmmm…

För några år sedan åkte jag och min man och våra två döttrar (då två och fyra år gamla) på ridläger i Pompadour. Jag kom tillbaka från ridlägret med hjärtat fyllt till brädden av den framtidstro som bara den stickande doften av en välryktad hästbringa kan åstadkomma. Jag hade dessutom på ridlägret fått känna mig stark, jag hade tagit mig över en del (inte alltför höga) hinder och jag hade vågat och till och med vunnit den avslutande hopptävlingen (nja, nästan i alla fall, min man vann och jag kom tvåa, vilket är ungefär precis det sämsta resultat man kan tänka sig, men det får bli Ett Annat Ämne).

I vilket fall kom jag tillbaka och kände mig lite som Lotta Tejle får berätta i intervjun, lite som om jag med ridningen hade "hittat hem igen". I en andlig mening.

När jag på ett mer fysiskt sätt kom tillbaka från mitt andliga hem (ridlägret) till mitt riktiga hem (i centrala Bryssel) hade jag fattat ett beslut: all denna nyfunna livsglädje skulle nu omedelbart vidarebefordras till min äldsta dotter. Min dotter var visserligen lite ung, men hon skulle genast få börja rida.

Jag bestämde mig för att meddela alla mina gamla hästtjejkompisar (starka, självständiga och framgångsrika kvinnor som jag faktiskt fortfarande umgås med, bara en sån sak) den goda nyheten. "Tänk", skrev jag i ett långt och entusiastiskt mejl, "min dotter kommer också att få känna den där delaktigheten i ett annat liv (hästens), en besvarad kärlek utan krav (hästens) och dessutom nyttan av hederligt kroppsarbete (mocka, rykta, sopa, kratsa hovar, valfriheten på just den här punkten är så gott som oändlig)."

Jag tryckte glatt på "send", lät cyberspace leta upp alla gamla hästtjejer och lutade mig sedan tillbaka för att vänta på alla glada tillrop.

Det föll redan på startlinjen.

Maja, fd tvåfaldig svensk mästare i hoppning och dessutom den enda av mina gamla kompisar som när det begav sig faktiskt hade egen häst (och så småningom massvis med egna hästar) tog ner mig på jorden på sitt sedvanligt praktiska och ändå psykologiskt insiktsfulla sätt. Hon svarade ungefär så här: "En fyraåring ska inte börja rida. Hon är för liten, balanssinnet, koncentrationen, musklerna är inte redo för ridning. Att sätta henne i ridskola handlar om dig och dina oförlösta drömmar, inte om henne. I allra bästa fall tycker hon bara att det är långtråkigt. I näst sämsta fall ramlar hon av och blir rädd för hästar i resten av sitt liv. I sämsta fall, ja, det behöver vi inte gå in på. Du förstår ändå. Vänta. Tre år. Minst."

Maja tål inga motsägelser. Maja kan dessutom sånt här. Både det praktiska och det psykologiska. Så jag fick ge mig. Dottern skulle få vänta med att lära sig rida.

Men jag kunde inte riktigt ge mig. Så småningom, envisades jag i tanken, så småningom, om tre år kanske, ska väl min fina dotter i alla fall få bli en del av det här fantastiska. Få vara stark, modig, växa som människa…

Jag skickade ett mejl till.

"Kommer ni ihåg, kommer ni ihåg hur fantastiskt det var?"

"Hmmm", sa Challe, hon som på den tiden då det begav sig förbarmade sig över mig och lät mig bli tredjeskötare på Felix (hon var försteskötare). Därmed lyckades hon få in mig (åtminstone lite grann) i den exklusiva skara som hästskötarna var. Därmed räddade hon också mig från ett liv av utanförskap, med en orolig själ som för evigt skulle ha behövt vandra längs med livslögnens tomma spiltor, utan tillhörighet, stigbygel, mål och mening med livet. "Har du glömt", sa Challe, "att stallet var ett ställe som fick internatskolan i Ondskan att verka som sagotåget på Junibacken utan några barn som stör friden?"

Och det verkade som om Challe fick stöd.

"Vi var tvungna att gå upp klockan fyra", spädde Petra på, "för att arbeta med att mocka och utfordra för en lön motsvarande ungefär 12 öre i timmen? I dagens pengavärde."

"Vet du förresten vad som har hänt med Y, stallets snyggaste ridlärare, som stal din jacka och inte förrän din mamma själv åkte och konfronterade henne gav den tillbaka till dig, trots att din namnlapp fortfarande satt fast i fodret? Är hon VD för någon bank?"

"Kommer du ihåg X?" undrade Mari "Han som ägde ridskolan, var full på lektionerna, otrogen mot sin fru och raggade på allt under 11 år? Både djur och tjejer. Ingen vågade säga ifrån. Vare sig djuren eller tjejerna."

Aftonbladets Alice Eggers pratar på kulturnissevis om mobbningen och känslan av otillräcklighet (jag kanske ska påpeka att hon gör det bra, jag är svag för kulturnisse-språk så länge det är begripligt och Eggers är tydlig som en logoped på ecstasy). Det här är allvarliga grejer, säger hon. I hennes ögon blir det hela ett förtryck med politiska förtecken. Stallet är kanske "precis den arena som samhället behöver när kvinnor inte längre är fjättrade vid spisen. Och för att disciplinen ska internaliseras ordentligt måste man fås att tro att det är av fri vilja. Vifta med ett gulligt djur framför ögonen på barnen, få dem att självklart och självmant kliva in genom dörren till det låsta schackbrädet. Stallet som en naturlig förlängning, snarare än en inverterad version, av det patriarkala och kapitalistiska systemet. Hästflickan som den ultimata formen av en ‘docile body’, en foglig kropp i samhällets tjänst."

Mmm…

Jag vet inte jag. Stallet som var så roligt. Och hästar som luktar så gott.

Kan man vara "en foglig kropp i samhällets tjänst" om man har sån träningsvärk i röven att man knappt kan sätta sig ner? Det kanske till och med är ett bevis på att det är så?

Jag vet inte.

Jag frågar min man vad han tycker. Han slutar lyssna någonstans i samband med "stallet som en naturlig förlängning av det patriarkala och kapitalistiska systemet".

"Skitsnack!" säger han (som kommer från Frankrike och tror att ridning är en manlig sport, som helt vanliga människor håller på med).

"Klart ungen ska börja rida. Självklart! Så fort hon har växt klart. I sjuttonårsåldern eller så…"

Jag håller genast med honom. Sjuttonårsåldern. Bra ålder.

Fast framför allt är jag glad för att jag slipper välja.

"Pappa tycker att du ska vänta något år", kommer jag kunna svara om dottern frågar när hon ska få börja rida.

"Jag tycker nog att båda har rätt", kan jag svara om någon mot förmodan skulle undra på vems sida jag ställer mig i Debatten om Hästtjejer, DN v/s Aftonbladet.

Fogligt finner jag mig i Mannens Beslut.

Men så är jag ju en gammal hästtjej också. Den ultimata formen av en "docile body".

http://www.piratforlaget.se/tibet/template/Index.vm?pageid=1542&prodindex=0

4OmFFR.jpeg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.