Om att läsa och skriva, bra och inte riktigt lika bra men bra ändå (eller: När jag mötte Lassie, del 1)

http://www.pastan.nu/bloggen/#uid=111&

Förutom allt dritt jag skriver för att göra mig förtjänt av min lön har jag skrivit en bok, tusentals sidor för byrålådans kritiska innanmäte och några lustiga sagor på rim för barnen. Naturligtvis vimlar det av folk, hög som låg, som skriver bättre än jag. Man kan få prestationsångest, självmordstankar och bli godissugen för mindre.

Ibland blir det också mer tydligt än annars.

Exempelvis när man läser Bengt Ohlssons krönikor i DN.

För ganska exakt ett år sedan satt jag på en extra påkostad familjemiddag och mittemot mig satt just nyss nämnde Bengt Ohlsson och bredvid mig satt Peter Dahl. På min andra sida satt en helt vanlig karl och han var naturligtvis också trevlig, men om det ska inte detta handla. (Det ska inte heller handla om Peter Dahl trots att han gjorde mig svag i knäna. Att Peter Dahl satt bredvid mig, det säger jag bara för att göra mig märkvärdig.)

Mittemot mig satt alltså Bengt Ohlsson. Han skriver bättre än jag. Men det är kanske inte så förvånande. Han skriver bättre än de allra flesta. Vad som däremot är rent häpnadsväckande är att han under middagen berättade för mig att han nästan aldrig läser några böcker.

Först trodde jag att han skröt. På det där konstiga kulturella viset som vissa författare envisas med när de är uppe efter läggdags. Ett postmodernistiskt grepp på litteraturen: förneka den. Något sånt.

Eller att han var så full att han inte visste vad han sa och skulle vakna dagen därpå med ångestsvetten fasttorkad i pannan: vad-sa-jag-vad-sa-jag-egentligen-igår-jag-tror-det-kan-inte-vara-sant-att-jag-sa-att-jag-inte-tyckte-att-man-måste-läsa. Men nej. Så full var han inte. Inte heller ironisk.

Och han envisades: det är bara onödigt att läsa en massa böcker, man klarar sig gott på ett tiotal klassiker, dem kan man läsa om.

Ja, Bengt Ohlsson skriver mycket bättre än de allra flesta. Men när han sa att man inte ska läsa så mycket man bara vill och kan och orkar med, då hade han faktiskt fel. Eller, ja, i någon biologisk mening har han väl rätt, man DÖR inte, men GUDARS skymning vad tråkigt livet skulle bli. Exempelvis skulle man inte få nöjet att läsa Se till mig som liten är, Gregorius eller Bengt Olssons vackra frus skitläskiga relationsthriller Ur vulkanens mun. (Om Bengt nu inte menar att de böckerna ska räknas till de tio klassiker som man ska envisas med att läsa om hela tiden även om man aldrig skulle hamna på en öde ö.)

Nej, Bengt. Du har fel. Jag har rätt. Men du skriver satans bra ändå. Krönikor också. Det vattnas bokstavligen i munnen på mig när det kommer en ny krönika av dig i DN. På riktigt.

Och på sätt och vis är det kanske tur att du inte läser några böcker, för då slipper jag bli orolig för att du ska ha läst min lilla oansenliga bok om vi någon gång i framtiden återigen skulle hamna mittemot varandra på någon extra påkostad familjemiddag. Även om min bok inte är så dålig den heller. Väl värd att läsas i alla fall.

10551C.jpg
(bilden är hämtad från Albert Bonniers förlags hemsida)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.