Jag. Skäms. Inte.

Förra tisdagen var det sista programmet i den här säsongen av Videokväll med Luuk. Tänk vad tiden går fort när man har roligt. Jag som inte ens har hunnit komma över att förra säsongen av Videokväll är slut.

Jag saknar nämligen en sak från förra (alltså förr-förra) säsongen:
Skämslåten.

Vi får ta paus här. För mina äldre läsare (alla åtta) måste jag berätta vad det är.

"Skämslåt" är en låt som man verkligen, verkligen gillar, men av någon anledning (den är för banal, inte creddig nog) skäms man för att erkänna det.

Skämslåt är en sådan låt som ligger på Ipodens 25 mest spelade men om någon råkar se det så skyller man på barnen.

Skämslåt är en sådan som man – om någon frågade – aldrig någonsin skulle säga att man gillade, men om den kommer på radion när man sitter ensam i bilen, då skruvar man upp och sjunger med. Högt.

Kristian Luuk lät sina gäster i förr-förra säsongen av Videokväll med Luuk välja en skämslåt.

När Linda Skugge var med så valde hon Mr Jones med Counting Crows. Antagligen skulle bara Linda Skugge skulle komma på tanken att skämmas för en sån sak.

Mona Sahlin skämdes för Diggilo-diggeley. Det har jag i ärlighetens namn förståelse för.

Pappa påstod – när han fick vara gäst hos Kristian – att han skämdes för En sliten grimma med Sven-Ingvars.

Märkligt.

Det är klart att han inte skäms för det. Han är så stolt att han nästan spricker. Han skryter så ofta han kan om vilken URUSEL musiksmak han har. I samma program sa han dessutom – utan att skämmas (ens på låtsas) det allra minsta – att han drömde om att BLI Snoddas när han var liten och sedan nynnade han glatt med i Flottarkärlek.

Jag skäms inte heller över min musiksmak. Tvärtom. Varför skulle jag göra det?

Jag skulle vilja säga så här: skämslåtar är inget att skämmas för! Antagligen tycker man att de är bra för att de faktiskt också är skitbra, särskilt om man egentligen inte vill gilla dem.

Det är därför man inte kan värja sig. Dessutom säger det en hel del om en själv, när man märker att man tycker sig vara för fin för vissa saker, tex sånger. Man blir alltså en Bättre Människa av att skaka av sig skammen och istället tralla med stark och obruten stämma.

Men. Visst har jag också min akilleshäl. Jag måste tex bli full innan jag vågar skruva upp volymen på Celine Dions Ne partez pas och numera är det bara i slutna sällskap som jag erkänner att jag gillar Carla Brunis första skiva. Men det har mest med politik att göra, inte musik. Dion fick sjunga Hillarys kampanjsång och Carla gifte sig som bekant med Frankrikes Ian Wachtmeister. Och då blir det svårt att tralla stolt för en sån som jag. Svårt. Men inte omöjligt!

Klicka här.
http://www.youtube.com/watch?v=8pEYw8PcBas

Jag. Skäms. Inte.

Reg.1334.4.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.