Om navelsträngar och downshiftning

http://www.alltombarn.se/1.17698

Jag läser i Allt om barn att svenska dagis har börjat experimentera med tredagarsinskolning på dagis istället för – som brukligt är – skola in under två till tre veckor.

Ursäkta mig, men tillåt mig småle.

Nej, förresten. Får jag hånskratta?

Det är väl ändå självklart att det är knasigt att hålla på att skola in dagisbarn under tre veckor? I den ålder då man normalt skolar in dagisbarn har objektet för övningen knappt ett långtidsminne som varar så länge. Tre veckor. Inte konstigt om ungen till sist tror att mamma/pappa också går på dagis och att det därför blir både märkligt och traumatiskt när de plötsligt en dag måste stanna kvar där helt själva.

Att mamma och pappa däremot behöver två, tre veckor på sig att vänja sig vid tanken att lämna över sitt älskade barn till främlingar, det förstår jag, I have been there. Vissa morgnar befinner jag mig där fortfarande.

Det är svårt. Bland det svåraste man kan göra som västerländsk förälder med friska barn och utan verkliga problem att fokusera på. Många livskriser i de här samhällsgrupperna tror jag har sitt ursprung i att föräldrar har svårt att skola in sina barn på dagis. Det finns de som aldrig kommer över det. En del ger upp sina karriärer, gör så kallad downshiftning och börjar dreja keramik på Gotland. Bara för att slippa. Och det är väl vackert och kanske borde man tycka att det är fint att de gör så. Lite samhällsekonomiskt olyckligt, men ingen katastrof.

Kom bara inte och påstå att en helt vanlig telning utan särskilda behov skulle behöva tre veckor för att skolas in på dagis, för det tror jag inte en sekund på.

När min förstfödda skulle börja på svenskt dagis, tolv månader gammal, hade jag redan arbetat heltid i ett halvår. Visserligen hade jag ännu inte riktigt vant mig vid att behöva vara ifrån henne, men jag hade i alla fall försonats med tanken att det traumat var mitt och inte min trygga dotters. Så jag förklarade för personalen att det inte kunde bli tal om någon tre veckor lång inskolning. Jag var tvungen att jobba, min man också. Ingen av oss kunde i ärlighetens namn ta ledigt i tre veckor för något sådant och min unge skulle dessutom klara av det hela galant för hon var redan van vid att försummas av sina föräldrar och lämnas till främmande människor, eller ja, i alla fall andra människor.

Tror ni att jag blev poppis på det dagiset?

Nja.

Låt oss släppa det ämnet. Lyckligtvis fanns det i alla fall en mycket klok kvinna på avdelningen. En sån där förskollärare Som Har Varit Med Förr. Vi blev goda vänner och min dotter inskolad. På tre dagar.

Gick det bra? Japp. Utmärkt, tack.

Nu har alltså svenska dagis börjat experimentera med tredagarsinskolning på dagis.

Jag läser i artikeln:

"Ett avsked för barnet är likadant oavsett hur länge föräldern har varit med."

och

"Det funkar så bra att man inte tror att det är sant. Varför dra ut på det tre veckor när man kan göra det på tre dagar?"

Får jag säga det? Får jag?

Jag säger det. Nu kommer det.

Vad var det jag sa?

Ho51AA.jpeg
(Bilderna föreställer ett lyckligt dagisbarn på Beckomberga daghem 1971. Vid tillfället för fotograferingen övergiven av sina föräldrar som åkt till London på semester. Därav den tomma blicken på den vänstra bilden.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.