Om fördomar och terroristspöken

Några veckor efter den 11 september 2001 stod min käraste vän Lina och väntade på bussen med sin då två-åriga dotter. Det var ganska mycket folk där redan när en kvinna i huvudduk kom till busskuren.

"Hjälp" skrek tvååringen. "Hjälp, mamma, ett spöke!"

Oj, tänkte Lina. Här gäller det att agera snabbt. Hon ville ju inte att hennes dotter skulle få de fördomar som så snart skulle styra världspolitiken. Hon böjde sig ner på huk.

"Det är ingen fara, älskling. Det är inget spöke, det är en helt vanlig tjej och hon är jätte-jättesnäll. Hon är inget spöke, hon är… hon har…"

Här blev Lina tvungen att fundera lite, dottern var ju ändå bara två år.

"… hon har bara … " sedan gav hon upp "… hon har bara en annan religion."

Dottern lät sig nöja med detta. Snart kom bussen och Lina klev upp som en av de första och satte sig lite längre bak. Snart klev också kvinnan med huvudduk på och närmade sig Lina och dottern.

Dottern grep Lina i handen:

"Ja e inte jädd, det äj inget spöke… inget spöke … ja e inte rädd … hon äj inget spöke, hon haj bara … bara en annan overall… "

images.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.