Om förtröstan och inglasade hissar

Under de gångna dagarna har jag och min man bott på ett skyskrapehotell i Midtown, NY. Hotellet hade 49 våningar, strax över 2000 rum och ett jättelikt takbelagt atrium i mitten av byggnaden där tjugo stycken inglasade hissar fraktade oss ynkliga människor upp och ner, upp och ner. När man stod i en av de inglasade hissarna kunde man se hela myrstackekonstruktionen med alla våningarna runt omkring: en effektiv lektion i ödmjukhet om inget annat.

Vid ett tillfälle gick vi om varandra jag och min man. Han var på väg för att hämta mig på gymmet, jag hade redan rusat därifrån och stod istället inuti den inglasade hisskupan. Jag såg honom, han såg inte mig. Vi var ett femtiotal meter ifrån varandra, fortfarande på samma våningsplan. Naturligtvis kunde han inte höra mig, inte ens om jag hade skrikit högre än min egen två-åring. Hissen var säkrad mot betydligt värre saker än omkringliggande buller, men någon märklig reflex gjorde att jag ändå knackade på det decimetertjocka glaset och vinkade med ett par fingrar åt Christophes håll. Jag tror till och med att jag sa något, lite lågt, men ändå.

En kvinna i sjuttioårsåldern som stod bredvid mig fnissade åt det hopplösa i mina försök och sa milt:

"Sometimes faith just isn’t enough, is it?"

Faith.

Förtröstan. Tro. På det omöjliga. Eller åtminstone på något annat. Något bättre.
Barak Obama har blivit president. I västvärlden haglar nu lovorden. "Detta är slutet på åtta års elände och en enorm vitalisering av den amerikanska demokratin” säger Lars Ohly. Ohly verkar tillskriva Obama – en man som står närmare Reinfeldt än Ohly politiskt – närmast Messias-liknande egenskaper. Det hade jag aldrig trott. Men han kanske gillar Obamas handelspolitik, vad vet jag?

Personligen har jag svårt att instämma i glädjefnattandet. Kanske är jag helt enkelt inte konstruerad på rätt sätt, kanske är jag fortfarande jetlaggad, kanske blev jag lite för deprimerad när jag på min söndagspromenad halkade av femte avenyn och ner i Harlem, ett par kvarter där det inte rådde någon som helst valyra och folk inte såg direkt hoppfulla ut.

Jag tror inte att Obama är Messias. Och även om han vore det är jag inte säker på att det skulle hjälpa.

Förtröstan. Tro på förändring. Det lär vara det som har fått Obama vald.

Jag tror jag måste jobba lite på min tro.

Låt oss hoppas att jag får anledning att bli lika glad som Ohly och att USAs nye president kommer att göra livet bättre för alla de amerikaner som behöver det. Låt oss hoppas. Jag gör det. Och missförstå mig rätt, som min mamma brukar säga, jag är naturligtvis glad att det inte var den där gubbsjuka åldringen och hans galna fascistbrutta från Alaska som vann.

PS. Läs Göran Greiders recension av God and Race in American Politics, en bok om religionens betydelse inte bara för USA:s presidentval, men också för medborgarrättsrörelsen:

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article3679072.ab

Stakbild.gif

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.