Jag har världens snyggaste bröst – får jag bli styrelseordförande i Volvo, tack!

Nu är det igång igen. Diskussionen om kvotering. Och som på beställning så tvingas man läsa hur kvinna efter kvinna slår ifrån sig: Jag vill minsann inte kvoteras, jag vill bli vald på mina egna meriter. Det skulle vara orättvist mot alla dessa kvinnor som tagit sig till toppen om de skulle behöva bli betraktade som någon som inte förtjänat sin plats på riktigt.
 
Suck. 

Dubbelsuck. 

Djup dubbelsuck från djupet av min suckande själ.
 
Måste jag verkligen berätta hur det egentligen ligger till?

Ok. Lyssna nu. 
 
Kvotering kan betyda två saker.
 
Det första exemplet på kvotering är den radikala varianten. Det är när man till varje pris vill åstadkomma en jämn fördelning av något slag och då kvoterar man in dem man saknar till dess att man har uppnått sitt mål. Exempelvis om man beslutat att hälften av alla lärare på ett daghem skall vara pedofiler, då anställer man bara de mest kvalificerade pedofilerna, oavsett om det skulle finnas ostraffade män som är mer kvalificerade, så länge pedofilerna är underrepresenterade.
 
Det andra exemplet på kvotering är det som också brukar kallas för positiv särbehandling. Det är när personer av det underrepresenterade könet, eller från den missgynnade och/eller underrepresenterade gruppen, ges förtur vid till exempel tillsättning av tjänster på en arbetsplats. En sådan kvotering kan ske genom att arbetsgivaren, om två personers meriter bedöms likvärdiga, konsekvent väljer den kandidat som tillhör den missgynnade eller underrepresenterade gruppen. Dock måste meriterna uppfylla de minimikrav som arbetsgivaren har ställt.
 
Det första exemplet är det som alla envisas att prata om när de talar om kvotering. 

Medan jag suckar och får ont i huvudet.

Varför säger ingen åt dem att de har missuppfattat själva utgångspunkten? Varför måste jag göra det? 

Ni har inte begripit vad det handlar om. Så håll käften. Och lyssna noga. 

Det är ingen som skulle kunna föreslå den radikala typen av kvotering, åtminstone inte på allvar, inte i Sverige idag. Den typen är nämligen olaglig och om man byter ut ”pedofiler” mot ”kvinnor” och ”daghem” mot exempelvis ”styrelser i statsägda företag” skulle det vara olaglig könsdiskriminering.
 
Olaglig. Against the law. 
 
Har alla förstått det nu? Att när man talar om kvotering så är det ingen som menar att kvinnor ges plats i Volvos styrelse på grund av deras tuttar.
 
http://www.aftonbladet.se/wendela/jobbet/article3711687.ab
 
Jag kan beklaga det, verkligen. En sådan kvoteringsregel skulle kunna göra mig till en mycket rik och mäktig kvinna, eftersom jag har västvärldens snyggaste äkta trebarns-tuttar. Och jag är nog inte ensam om att beklaga mig. Det finns säkert en del styrelsegubbar som också tycker att det är tråkigt att det inte kommer in lite snygga bröst på de här positionerna. 

Men. 

Det kommer tyvärr icke att ske. Det skulle nämligen vara… Just det. Nu hänger ni med! Olagligt.
 
Den kvotering som exempelvis styrelseproffset Meg Tivéus talar om är något helt annat.
 
http://www.aftonbladet.se/wendela/jobbet/article3704265.ab
 
Den typen av kvotering handlar om att kompetenta kvinnor ges förtur till vissa positioner. Den typen av kvotering skulle kunna bli ett litet myrsteg på vägen till en verklig förändring ute i den så kallade verkligheten, något mer konkret än tjusiga jämställdhetsplaner och tal om att kvinnor inte ska vara rädda för att ”ta för sig”. Den typen av kvotering skulle kunna ske på frivillig väg (företag som vill vara jämställda skriver in i sin bolagsordning hur könsfördelningen i ledningen ska se ut och inom vilken tidsram man bör uppfylla målen) eller den kan ske genom tvingande lagstiftning. 

Den typen av kvotering skulle kunna fungera. 

Om man så vill är nämligen kvotering bara ett annat ord för det verktyg som kan användas för att åstadkomma en könsneutralt styrd verksamhet. En demokratisk arbetsplats om man så vill. Sug på de orden en stund, alla ni som tjatar om vilken fantastisk man Obama är: Förändring, Jämlikhet, Demokrati. Yes, we can!
 
När jag var ung, bäst i klassen, bäst på universitetet och – ja, rent allmänt bäst på allt jag företog mig – så var jag naturligtvis emot kvotering. 

– Hu, sa jag och rynkade på min finniga näsa. Jag behöver inte kvotering, jag är ju bäst.
  
Så tyckte jag då. Så ska man antagligen tycka när man är i tjugoårsåldern, på samma sätt som man ska vara kommunist när man är tonåring. Men gudskelov finns det gamla, bittra tanter som jag och Meg som berättar för alla som orkar lyssna att: om ingenting nytt görs kommer dagens kvinnor att kunna skrika och gapa och vara bäst hur mycket de vill, några styrelseplatser, chefspositioner eller annat kommer de inte att se röken av. 

Så det så.

Trevlig helg. 

20089292238392.jpg
Varför fick inte hon ta över Swedbank? 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.