Att vara eller icke vara?

Min mamma ringde i går och berättade att hon hade läst min blogg. Den var bra, meddelade hon med det där speciella tonfallet som mammor har. Men en sak höll hon inte med om (se inlägg "Ah fuh"):

"Du är väl inte hypokondriker? Det var det larvigaste jag har hört. Varifrån har du fått det?"

Jag försökte förklara:

"Om du bara visste, mamma. När jag har ont i huvudet efter jobbet då kan jag liksom KÄNNA tumören någonstans bakom vänstra tinningen. Hur den växer. Mot synnerven. Och jag letar så frenetiskt efter knölar i brösten att jag får blåmärken och när jag har träningsvärk så googlar jag "ALS" hela kvällarna. Det är klart att jag är hypokondrisk. Det är inte normalt att hålla på som jag gör."

Jag drog efter andan och fortsatte.

"Ja, jag HOPPAS i alla fall att det är hypokondri…"

…och så kände jag hur rösten svek mig, för att alternativet … och då ökade trycket över bröstet, det där trycket som är ett symptom på lungemfysem trots att det är ganska ovanligt att icke-rökare drabbas av det… för att alternativet vore ju att jag inte är hypokondriker utan faktiskt sjuk på riktigt!

"Äh!"

Mamma hade slutat lyssna för länge sedan.

"Du har inte hypokondri. Du är bara rädd för att dö."

Och så harklade hon sig och avslutade:

"Rädd för att dö och alldeles oerhört självupptagen."

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.