Där hänger på boklådefönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta, som dinglar där på sin krok

Det har ramlat in lite nya recensioner. Recensioner är plågsamt. Alltid, även de positiva. Trots att nästan alla recensioner som jag har fått har varit positiva så får jag ont i magen bara av att veta att någon har läst boken. Jag blir ändå sårad. Av det som sägs, av det som inte sägs, ja, till och med när det är någon som inte säger något alls bara för att de inte säger något.

Bland det värsta av allt är exempelvis att jag står på Bokhora Johanna Ö:s läslista (http://www.bokhora.se/blog/alla-bokhoror/), men hon har ändå inte sagt något om boken. Eftersom hon verkar vara en sån där recensent som jag älskar för att de helst inte säger något alls när de inte har något bra att säga så förstår jag att det beror på att hon helt enkelt inte gillade den. Jävlar, vad sånt svider. Ännu mer ont gjorde det att få en mellanmjölksrecension av en journalist och författare som jag valt att vara extra öppenhjärtlig med. Och att en annan journalist som jag tycker så mycket om inte säger att hon tyckte om boken i något sammanhang som räknas trots att hon vet hur otroligt mycket det skulle betyda för mig.

Fy fan.

Vi pratar om något annat.

Bäst var den allra första recensionen, den som publicerades samma dag som mitt releaseparty – den i Göteborgsposten. Den har jag läst om många gånger. Cecilia Nelson (vackert namn!) kallar Dubbla slag för "en välkomponerad och språkligt spänstig roman, full av överraskande detaljer" och jag älskar Cecilia Nelson för det.

Recensionen i Svd var också kul, för att hennes invändningar känns genomtänkta, för att hon verkar gilla boken, men kanske framför allt för att när recensionen kom hade jag så gott som gett upp hoppet om att recenseras i en av drakarna.

I förra veckans hög fanns det lite av varje. Nu kom tex min andra sågning (nu var det Kommunalarbetarens tur att ta över Taras tidigare bottennotering). Men Kommunalarbetarens Christina Swahn är inte lika välformulerad som Kerstin Utan Smak i Tara. Hon ger mig två KA av fem möjliga, oklart varför, i den åtta meningar långa recensionen finns inget som ens liknar text- eller innehållsanalys.

Låter jag bitter? Jajamensan. Det stämmer. Och inte bara bitter. Ledsen. Sur. Irriterad. Besviken. Ungefär som man brukar känna sig en måndag morgon.

Bodil Juggas i Arbetarbladet är betydligt mer positiv. De tveksamheter hon har mot romanens spänningsmoment överskuggas av porträttet av huvudpersonen som "skär /…/ igenom klichéerna". En ganska snygg liten text avslutar hon med orden (som jag redan ser på pocketens baksida):

"Inte chicklit men ladylit. Omstörtande läsning för businessclass."

I Affärsvärlden har man utnämnt mig till "jurist med vass penna" och Dubbla slag till "tankeväckande".

Ann Mårtens recension i Kulturtidskriften Cora står för den märkligaste recensionen. Den är lång. Väldigt lång. Hon kritiserar mig för att vilja greppa över lite för mycket, men tvekar inte en sekund att själv i sin egen recension både avslöja avgörande nyckelmoment i handlingen och prata en stund om vikten av sex timmars arbetsdag. Men på det hela taget är det positivt. Tror jag i alla fall. Jag citerar:

"Texten är grymt rolig och avslöjar ett rejält kvinnoförakt. Det finns ett indignerat driv och en vilja till berättande rakt igenom hela romanen. En intensitet och ett sökande efter sanningen som är påfallande."

Hon tycker att "det finns mängder av fina bilder" i boken och hon tycker att jag ska skriva fler romaner. Trots allt detta ger mig recensionen en bitter eftersmak, det går inte att hejda. Det är något märkligt med den, som jag inte kan skaka av mig. Kanske har det att göra med att hon tror att det är en nyckelroman och att jag beskriver mitt eget liv. Jag vet inte riktigt hur många gånger jag ska behöva förklara att detta inte är en Det Hände Mig Bok, men en bok som absolut hämtar en stor del av sitt värde i Vad Som Hände Mig. Folk verkar ha svårt att förstå den skillnaden. Jag får väl skriva något om det någon gång.

Men nu, åter till recensionerna.

Recensioner är plågsamt. Samtidigt är de naturligtvis i någon författarmening livsviktiga, eftersom de – åtminstone för oss som inte säljer hundratusentals exemplar – innebär ett erkännande i sig. Det enda som är värre än en dålig recension borde rimligen vara att inte bli recenserad alls.

Personligen har jag knappt ens kommit över lyckan att ha blivit publicerad. Att jag dessutom har fått bli intervjuad om boken (eller åtminstone Vad Som Hände Mig) i så många tidningar att jag faktiskt har tappat räkningen, gör det hela ännu mer fantastiskt. Drömmen Har Gått I Uppfyllelse och då är det självklart lättare att hantera att folk som jag inte känner läser min bok lite för snabbt, med fel inställning eller vad det nu kan vara som gör att de obegripligt nog inte har sett att den är JÄVLIGT BRA!

Jag följer alla bloggar jag kan hitta skrivna av personer med oförlösta författardrömmar. Det är Vardagsdramatik. Jag sitter och funderar, spekulerar i vilka som faktiskt kommer att förverkliga sin dröm och vilka som inte kommer att göra det. För att nämna några av dem:

http://jennyskriver.nu/
http://skrivarmamma.blogspot.com/
http://tantbrunsfunderingar.blogspot.com/

Nu har en av mina absoluta favoriter kommit så nära sin dröm att hon håller på att färdigställa något som också kommer att ges ut (om jag har förstått saken rätt).

http://fridasforfattardrommar.blogspot.com/

Jag blir glad av sånt. Grattis Frida! Jag kommer att vara en av de första som köper din bok. Jag kommer att läsa din bok omsorgsfullt och förutsätta att det finns en tanke bakom det som står där. När jag läser kommer jag att tänka att du har skrivit din bok på det sätt som du har ansett vara nödvändigt. Jag kommer att behandla din dröm, ditt hjärta som dinglar på en krok i bokhandeln, så ömsint som jag bara kan.

Jag lovar.

wHX0va.jpeg
Bildtext: Det var fars dag igår. Vi ringde naturligtvis och sjöng för min kära pappa. Min yngsta sjöng Joyeux Anniversaire, min mellersta ledmotivet till High school Musical III och min äldsta (som det är lite ordning och reda på) sjöng Hurra för lilla morfar. Alla sjöng samtidigt. Det var vackrare än Fångarnas kör och morfar snöt sig hemma på gården. På bilden är han 24 år, jag är ett par månader och har som ni ser just lärt mig läsa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *