Vem vann II?

Jag var verkligen oerhört nöjd med min fredagstävling ska ni veta. Idéen fick jag när äldsta dottern drog fram mina gamla dagböcker för några veckor sedan. Redan då började jag längta efter att avslöja det rätta svaret. Det fanns en del alternativ till hur jag skulle göra det, men en favorit var "en miljon tonåringar skriver som Björn Ranelid men bara Ranelid skriver fortfarande som en tonåring".

Men jag vet inte om jag tycker att det är så roligt längre. Vad spelar det för roll att Ranelid inte tillhör mina favoriter, vad spelar det för roll att jag när jag var en fjortonårig brådmogen tjej med författardrömmar skrev något som påminner ganska så mycket om Ranelid, en man som jag då inte hade läst en rad av? Och vad säger det egentligen om Ranelid? Ingenting naturligtvis.

Men det är jag som har skrivit det där citatet från fredagens tävling. Jag tycker att det är jättepinsamt att läsa det tjugofem år senare. Men jag tycker också att det är lite gulligt och hysteriskt roligt. Och lite granna undrar jag om det är så jag måste börja skriva igen om jag ska kunna vinna några priser eller åtminstone bli recenserad av Yukiko Duke.

"Förälskelsens såpbubbla darrar. Den lyfter på styrkan från din andedräkt. Du lyssnar, sätter ett virvlande avtryck på det vita ark som är min själ. Jag somnar och vilar. Ska jag dö här? Fast i din tämligen stumma kärlek med ditt sigill och ditt bomärke som en strypsnara kring halsen?"

Oj, oj, oj.

Jag såg Beckman, Ohlson och Can http://forum.svt.se/jive/svt/thread.jspa?threadID=29543&tstart=0 i fredags. Titeln var Hur pretentiös får man bli? Inbjudna var Kaj Pollack, Björn Ranelid, Henrik Schyffert och Björn Wiman. Det var hysteriskt roligt. Programledaren Eva Beckman skrattade ibland så mycket att det såg ut som om hon skulle kissa på sig. Det är ovanligt i SVT-producerade kulturprogram att programledaren har så roligt. Men det var kul. Verkligen. Även för mig som bara fick titta på.

Det såg ut som om Schyffert och Wiman fann varandra. Jag är lite, pyttelite kär i Wiman (på ett uteslutande kulturellt och icke-stalker-aktigt vis) och blev nästan magsjuk av svartsjuka på dem som fick vara med i den där tv-studion. Men det var inga kvinnor inbjudna. Beckman sa att det varit ett medvetet val för att hon har en teori om att kvinnor liksom inte är pretto. Hallå! Skulle kvinnor inte vara pretto? Menar hon att det finns en BRIST på pretentiösa brudar? Wow. Vilken grej. Det finns alltså en plats för mig i kultur-Sverige. Ett tomrum. Som jag ska fylla. Med mina dagboksanteckningar från 1983.

Maka på er Pollack och Ranelid: här kommer Malin Persson Giolito!

Bildtext: Min idol av alla idoler Kristina Lugn har sagt något i stil med att hon ångrar att hon inte har gått genom livet med ett foto på sig själv som treåring i plånboken. Det är ju treåringens liv som hon förvaltar och Kristina som liten treåring var alltid så glad och trodde minsann att Kristina skulle bli en drottning. Nu är jag inte Kristina Lugn och hur pretto jag än försöker vara går jag inte och tror att jag kan bli det. Men det här fotografiet på mig som 12-åring borde jag ändå stoppa i min plånbok. Jag
börjar nästan gråta så rörd blir jag när jag tänker på att den här lilla skruttungen vågade vara så hiskeligt pretto.

untitled.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.