När den vite mannen ger…

I den kolonialistiska anda som så här års drabbar nästan alla familjer som ser ut ungefär som min, bestämde jag (när vi sovit och sovit och tittat igenom hela videobutikens utbud) att vi skulle rensa lite, framför allt bland ungarnas ton av leksaker, för att ge det vi inte behöver (eller åtminstone en mikroskopisk del av det) till Frälsningsarmén. Snyggare hemma och ett renare samvete i en och samma flugsmällkaramell. Så jag skickade in ungarna på sitt rum med en gigantisk vit sopsäck och sa åt dem att lägga allt de inte leker med i den, så att vi kunde ge det till De Fattiga Barnen. (Jo. Jag sa så.
När de blir lite äldre lovar jag att finjustera både min sociala fostran och min vokabulär, men hela idén med att plocka ut det skräp man inte vill ha och kalla det för Givmildhet är så satans bakvänd att jag liksom kapitulerade redan från början.)

De var borta i en knapp timme. Från rummet hördes High School Musical på högsta volym, en massa buller, men ovanligt lite skrik. Det är väl Julestämningen, tänkte jag nöjt. Sedan gav de mig sopsäcken. Den såg helt tom ut. Men det var den inte. Längst ner i botten hade de lagt sin Gåva.

Vad det var för något?

Instruktionshäftet till Christophes mobiltelefon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *