Årets kokbok

När jag inte ägnar mig åt att hetsäta (på ett icke-neurotiskt och icke-matstört sätt) så brukar jag hetsläsa kokböcker. Det ger liksom en extra krydda åt ätandet. Det har resulterat i att jag äger lika många kokböcker som det brukar finnas i en normal persons skönlitterära bibliotek. Eller kanske lite fler. Och denna ansenliga samling kokböcker är ändå avsevärt mindre än den var för ett par år sedan då Christophe tvingade mig att slänga ut halva samlingen för att han påstod att vi skulle behöva köpa ett nytt hus för att få plats med alla mina böcker.

Nåväl.

Jag äger massvis av kokböcker. Jag har använt kanske fyra stycken av dem, om man med "använda" menar att följa ett av de recept som står där. Som alla riktiga stjärnkockar använder jag mig nämligen så gott som aldrig av recept (förutom till bakverk som måste jäsa) och de enstaka tillfällen då jag faktiskt gör det slutar alltid med att jag slänger receptet svärande i väggen och gör jag som jag vill istället. Men det betyder inte att jag inte läser mina kokböcker, många av dem har jag till och med läst om (i alla fall delar av) många gånger. För en riktigt bra kokbok är naturligtvis något annat, exempelvis en källa till inspiration. Inspiration på många olika sätt. Jag specialbeställde t.ex. kakelplattorna i mitt kök efter att ha läst den underbart vackra Till bords hos Monet. Jag lärde mig att göra en riktigt god omelett (bland det svåraste som finns) och den perfekta tomatsåsen (ännu svårare) av Delia Smiths How To Cook (det finns tre böcker i den serien som antagligen är de bästa kokböckerna som skrivits). Och ifall ni undrar så finns det nästan ingen matlagningsfråga som inte kan besvaras av en av klassikerna, typ Tant Anna och har man en sån i bokhyllan kan man laga precis vad som helst. Ja, "man" kanske inte kan laga vad som helst, men JAG kan laga precis vad som helst med en sån som hjälp… Ni förstår vad jag menar.

NÅVÄL!

Årets kokbok (som jag nu tänkte utnämna) har det mesta av det jag kräver av en god kokbok. Den är trevlig att bläddra i och den har den personliga ton som krävs av alla kokböcker som inte är skrivna av en kock och alltså måste kunna förmedla något annat än proffskunskap. Jag gillar familjefotografierna och jag älskar teckningarna. Det är kul att läsa, den går att läsa lite hursomhelst och varsomhelst (i köket, med kylskåpet på glänt och i sängen med mannen sovande bredvid) och dessutom gillar jag att den tar upp en historisk stafettpinne: det är en köksalmanacka skriven av två kvinnor som verkar ha ytterst lite gemensamt med den traditionella husmodern.

Köp den:
Husmorsorna : the ultimate köksalmanacka av Emma Hamberg och Anette Rosvall

PS. Den vackraste kokbok jag äger? Prinsessornas naturligtvis! I blågrå orginalutgåva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.