Julmat

Jag handlade lite mat i helgen. Det är inget vidare originellt med det, men när jag gick där och armbågade mig fram i den överbefolkade livsmedelsaffären började jag fundera lite på vad vi skulle äta i jul, nu när vi är helt ensamma utan några knasiga franska släktingar som kräver svenskt julbord.

Gåslevern och ostronen kommer jag att köpa på julaftonsmorgonen, antagligen också den plommonspäckade fläskkarrén jag tänkte bjuda på till middag. På juldagen är min marockan öppen, så jag kommer kunna servera färsk "dorade" (ugnsbakad i grovsalt) med persilja, sötpotatismos och andra goda tillbehör precis som jag brukar. Så det var inget att grubbla över. Men tryffeln till morgonomeletten skulle jag ju kunna köpa redan nu, tänkte jag, när jag råkade hamna framför just den hyllan i grönsaksdisken (här pratar vi den färska varianten). Det fanns som vanligt flera sorter. I år får det bli den kinesiska, tänkte jag. Det är ju ändå kristider. 9 EUR för fyra stycken fina små svampar, och luktade gott gjorde den också. Jag stoppade ner den i vagnen. Vilket kap!

Sedan började våndorna. Vad betyder egentligen kinesisk? Är det bara sorten, är den ändå plockad någonstans i Europa så man slipper äta diktaturomelett och scrambled barnarbetarförtryckare i jul? Och det här med lukten, påstås inte den kinesiska tryffeln vara luktfri? Har de parfymerat den? Och om den nu är parfymerad, hur farligt är det egentligen? Kan barnen bli sjuka?

Jag vände tillbaka till tryffeldisken. Och tittade på de andra sorterna. Vad är det egentligen för fel på perigorden (2700 EUR/kg)?
Eller den vita italienska (3400 EUR/kg)?

Va?

Tryffel.jpg
Bilden är hämtad från ostergarntryffel.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.