Nu ska vi prata väder…

Jag har hört att det är kallt hemma i Sverige. Sjutton minus påstår mamma att utomhustermometern visade i går morse.

Jag brukar alltid längta hem extra mycket när det snöar hemma. Men nu behöver jag inte längta efter snö, för det ligger ett tre centimeter tjockt lager vitt puder över de glashala byråkratiska kullerstenstrottoarerna och någon påstod att det var sju minusgrader någon gång i natt. Det borde rimligen vara köldrekord för den här staden där det är åtta plusgrader och ständigt duggregn året-runt, dygnet-runt och utan-hopp-om-bättring-tack-vare-klimatförändringarna.

Det snöar ytterst sällan i Bryssel. Ännu mer sällan ligger snön kvar i mer än ett par timmar. Men de få tillfällen då vintern kommer på riktigt blir jag alltid lika lycklig. Då får jag nämligen – trots att jag är född stockholmare – bete mig som värsta skadeglada norrlänningen och hånskratta åt den lamslagna befolkningen: skolbussar ställs in, folk sjukskriver sig från jobbet "för att det är OMÖJLIGT att TA SIG FRAM" och tv-team förevigar den ensamma bil som halkat ner i diket på den övergivna ringleden kring huvudstaden. Själv får jag glänsa "Jo, det är klart att vi har vinterdäck. Jo, ungarna får vara ute, det är bara att klä på dem ordentligt. Jo, sätt på motorvärmaren innan du går och lägger dig, då är det inga problem att starta bilen. Jo, lägg i tvåan, då kommer du upp för backen."

I morse klädde jag på mig och yngsta dottern för att gå till dagis och jobbet. Christophe erbjöd mig först sina snökedjor som han spänner fast på sina joggingskor när han springer i snö. Jag avböjde. Sedan tyckte han att jag borde plocka fram vår dammiga pulka från källarförrådet ("det är OMÖJLIGT att TA SIG FRAM MED BARNVAGN") för att transportera tvååringen i. Jag avböjde.

Hela vägen till dagis log jag åt handlingsförlamade belgare ("hur får man bort det där vita från bilrutorna?") och bambibenta fransyskor i högklackade skor och illröda öron under välfönade hårmanar.

Jag slant på en hal fläck strax utanför min kontorsbyggnad och ungen vägrade att sätta på sig vantarna, men på det hela taget kände jag mig överlägsen.

Jag: norrlänning. De: patetiska storstadsbor.

7H70649.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *