Hormoner och ilska

Hemliga pennan och Pernilla-Skrivarmamma undrar under mitt Gazainlägg om man inte blir känsligare när man får barn.

Jo, kanske det. Så var det nog för mig. Jag brukar säga att jag inte ens klarade av blöjreklam när jag väntade min första. Min redan väl grundade översentimentala läggning kom upp på oanade emotionella höjder. Men något annat händer också när man får barn. Det får man inte glömma att påpeka, annars är det lätt att tro på alla som påstår att ammningshormonerna gör att man får gröt i hjärnan (vilket man får!) och att man därför – exempelvis – blir oanvändbar i alla professionella sammanhang (vilket man inte blir).

Vad gäller känsligheten har jag en invecklad hobbypsykologisk teori som går ut på att när personer med kontrollbehov (liksom undertecknad) kastas in i en så osäker värld som det innebär att vara gravid eller bli förälder, en situation som varken går att kontrollera eller överlista, då blir de RÄDDA, kanske räddare än de någonsin varit tidigare. Och är man rädd har man svårt att hantera hot och i avsaknad av verkliga hot får man svårt att förhålla sig till bilden av skör lycka (det vill säga till och med blöjreklam).

Men något annat får man också på köpet med mödraskapet, som sagt. Som förhindrar att man nöjer sig med att skräckslagen krypa in under en angorafilt och amma tills ungarna kräver moppe och börjar röka. Och detta andra är ett ganska befriande mod, kalla det självsäkerhet. Och jag har en hemsnickrad psykologisk förklaring till det också: överlever du den där paniska rädslan som drabbar varje normalt funtad människa som får veta att de har fått en helt egen människa att ansvara för, då kan du överleva allt. Du är liksom tvungen, eftersom alternativet är att misslyckas och då förtjänar du att dö. Och hur långt detta mod tillåts att utvecklas, det beror naturligtvis på de välkända Yttre Omständigheterna. Det är klart att vi lätt överviktiga lattemorsor inte blir några galna mödrar som systrarna i Argentina, eller som de ryska soldatmödrar som organiserade sig mot krigen i Afghanistan och Tjetjenien. Vad skulle vi protestera emot? En för läskig drake i Junibackens sagotåg? För höga salthalter i Findus spaghetti-med-köttfärssås? Hallonkräm till mellanmål på dagis? Ja, just precis!

Något händer med oss också. Vissa saker blir mindre viktiga, vissa saker mer viktiga.

Sedan jag blev mamma bryr jag mig absolut mer, men också betydligt mindre. Jag känner mig mer sällan fastlåst i grubblerier om oväsentligheter och jag har släppt (eller i alla fall nästan släppt) ett par av mina värsta fobier. Dessutom kan jag med säkerhet säga att det finns sådant som jag skulle gå i döden för, sådant som jag tar fullt ansvar för. Livet har blivit så viktigt att det inte längre är mitt eget liv som är viktigast.

Jag skrev i Gazainlägget att jag undviker att ta in information som är för jobbig. Det är en sanning med modifikation. För även om den är jobbigare än någonsin att ta in är den framför allt jobbigare än någonsin att skjuta ifrån sig.

Vad kan vi då göra, vi med trygga liv och friska barn? Vi kan hålla oss underrättade. Det här kriget angår oss, även utöver de akut humanitära aspekterna. Det påverkar och kommer att påverka vår vardag och då gäller det att vi känner till vad som verkligen händer om vi ska kunna bedöma vad våra politiker kommer att hitta på med vår egen vardag och vår egen lagstiftning. Vi kan se till att ta in informationen från Röda korset som rapporterar om barn som av den israeliska armén kallblodigt övergivits bredvid liken av sina mödrar, vi kan läsa bloggar om läget inifrån och vi kan titta på nyheterna. Titta på CNN om ni tycker att Röda korsets rapportering verkar för vinklad. Det är en början i alla fall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.