Barnvakt

I lördags var jag ensam med alla mina barn medan min man sprang Årets Viktigaste Lopp I Kuperad Terräng. Problem uppstod. Åttaåringen skulle lämnas på kalas klockan två, mitt under tvååringens nära nog livsviktiga middagsvila. Så jag utrustade min sexåring med mitt mobilnummer, noggranna instruktioner om att inte sätta på några maskiner, öppna ytterdörren eller ramla ner för trapporna. Sedan bad jag grannen att hålla ögonen och öronen öppna och åkte fyra kvarter bort och slängde in äldsta ungen på kalaset medan småtjejerna alltså var HELT SJÄLVA HEMMA. Jag var borta i kanske – högst – fjorton minuter.

När jag kom hem rusade jag in genom dörren och skrek så högt att jag blev hes för att kontrollera att sexåringen fortfarande levde.

Det gjorde hon.

Hennes lillasyster också.

Och hon hade använt sin tid i frihet mycket väl. Under de fjorton minuter hon varit ensam hade hon hunnit tömma hela godishyllan på sitt innehåll. Visserligen tuggade hon fortfarande när jag kom hem, men allt var borta. Tuggummi, karameller i glansiga papper och kolaklubbor. Puts väck. Och jag började nästan gråta av stolthet. Sex år gammal, dotter till en sockerfixerad och lagom ätstörd kvinna, hon behövde inte ens en kvart för att hinna göra revolt mot allt det som utgör grunden i min väl genomtänkta uppfostringsfilosofi. Hon kommer gå långt den ungen, jag känner det på mig! Målmedveten. Stark. Förakt för auktoritet. Jag blev så stolt att jag nästan sprack, ja, nästan lika stolt som jag blev över att jag vågade lämna dem alldeles själva. Tänk vilken enorm navelsträngsförlängning som jag har åstadkommit i helgen, utan att alls, hrm, tänka på allt som skulle kunna hinna hända: att jag kör av vägen och inte kan ta mig hem och sexåringen som sätter på tv:n som därför exploderar och får huset att brinna ner, tvååringen som vaknar och kravlar ut spjälsängen och bryter nacken, någon som äter något och kvävs eftersom jag inte finns där och kan göra en sån där Heimlicken eller vad det heter och huset som blir invaderat av mördarsniglar…

Jag är så stolt. Modig. Nästan lite sjuttiotals-lössläppt.

Vilken dag som helst kommer jag att låta mina tjejer segla iväg på egna äventyr: självständiga, fria, starka. Det skulle inte förvåna mig alls om jag bestämmer att de snart kan gå de trettio meter som krävs för kunna köpa bröd i bageriet på hörnan. Alldeles snart. Om en sisådär tio, tolv år. Om Christophe smyger efter och kollar att allt går som det ska.

skaffa-barnvakt-for-babyn.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.