He got me at … hrm…

Jag brukar hävda att jag skulle kunna arbeta som mänsklig testpanel för vilken duktig Hollywoodproducent som helst. En välarbetad amerikansk kliché får mig att börja gråta PRECIS på det ställe man bör börja gråta, skratta när alla andra skrattar och blunda när det är meningen att det ska vara för läskigt. Därför är det kanske lite underligt att det har tagit mig så lång tid att riktigt förstå varför alla blir så till sig i trasorna över Obama. Jag menar, det är ju inte så att han skulle svära presidenteden med handen på koranen eller ens Torahn eller att han i praktiken någonsin har visat att han är modig nog att ta radikala beslut, hur impopulära de än må vara, för att verkligen åstadkomma förändring.

Men igår var jag tvungen att sluta sura. Jag var tvungen. Iscensättningen var för bra för att vara sann. Det var verkligen mäktigt. Obegripligt häftigt. Sanslöst hoppfullt. Alla dessa människor, alla dessa maktsymboler, alla dessa små detaljer. Så när Hussein (som jag kärleksfullt väljer att kalla honom) la handen på Abraham Lincolns bibel och började haspla ur sig sitt fina namn alldeles för snabbt och sen hakade upp sig (eller vad han nu gjorde) på eden, då kom det. Jag vågade nästan inte tro att det var sant, men det verkade faktiskt som om han var alldeles tagen.

Jag tänkte försiktigt. Vågade nästan inte ens låta frågan formulera sig i mitt ensamma huvud.

Skulle det kunna vara så fantastiskt att Barak Obama inte är Jesus?

Att han inte ens tror att han är det.

Skulle jag våga hoppas på att han är en alldeles riktig människa.

Då tittade hans döttrar upp på mannen som stod där och vinkade, till miljonpubliken.

"Are you the president now, daddy?"

Och då började jag äntligen gråta.

Sedan satt jag och snörvlade mest hela tiden.

Vilken man.

Hörrni!

Vilken man!

barack_obama_journaltimes_photo.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *