Sova själv

Jag var ensam med barnen i helgen. Några timmar efter att två sovande spädbarn knivmördats på ett belgiskt dagis åkte Christophe på en sedan länge planerad resa och eftersom jag är den i vår familj som har svårast att sova ensam, särskilt när jag drömmer mardrömmar om vit fosfor och Joker-sminkade ungdomar, så bar jag in världens finaste åttaåring i min säng innan jag gick och la mig. Med hennes fridfulla snusande bredvid mig sov jag utan några större problem. Men mitt i brinnande vargatimme, klockan kvart över fyra, kände jag en lätt liten hand på min axel.

"Mamma…" viskade min förstfödda lågt, hon som väckte mig varje natt, varje natt utan ett enda undantag ända till hon blev två och ett halvt år gammal och som därmed använde sig av tortyrmetoder besläktade med Pinochets i rakt nedstigande led, hon som inte har speciellt svårt att sitta still när hon är vaken men som inte kan sova en minut utan att vrida på sig, hon – min dotter – viskade lågt, rakt in i mina sömntäppta hörselgångar:

"Mamma… jag går in och lägger mig i min egen säng och sover istället. Är det ok? Klarar du dig själv nu?"

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.