Min svärfar

Min svärfar Joël kommer på besök i dag, han ska stanna några dagar. Min svärfar är någon sorts blandning mellan en snickare och en byggentreprenör. Han försörjer sig genom att köpa rivningsobjekt som han egenhändigt renoverar för att sedan hyra ut eller sälja vidare. Alltid när han kommer och hälsar på passar vi på att utnyttja hans vänlighet och kunnande. I precis den ordningen. Är det inte ett tak som behöver läggas så är det kakel som ska sättas eller något som måste isoleras. Och jag har redan funderat ut en liten lista på små saker som jag på ett snyggt sätt ska be honom ta itu med på måndag när vi andra är på jobbet och i skolan. Han ska t ex få spika upp hyllorna i tvååringens rum som rasade ner för två helger sedan när åttaåringen bestämde sig för att hänga i den ena hyllan medan hon hävde sig upp på den andra. Och Joël ska också få ta sig en titt på väggen utanför badrummet. Den är så otrevligt bucklig. Eller kanske ska jag nöja mig med att visa den där mossan som växer nere vid listen på gästtoaletten?

Jag tycker mycket om min svärfar. Bland annat därför att han är så händig. För visst är det något mycket tilltalande med händiga män? Något mycket manligt liksom.

Christophe är den minst händiga man jag känner, möjligen med undantag för min egen far. Och pappa hade – precis som Christophe – en pappa som försörjde sig på att arbeta med händerna. Så åtminstone på ett sätt har jag faktiskt gift mig med någon som liknar pappa, på det där freudianska sättet som det är meningen att man ska hantera sitt liv. Skillnaden mellan Christophe och pappa är väl kanske att pappa aldrig skulle ta i en hammare om det inte vore för att den använts i ett särskilt intressant och ouppklarat mord. Pappa tycker liksom att det är helt normalt att vilja köpa nytt hus när propparna går. Christophe däremot älskar att hamra och lever fortfarande tryggt bakom förnekelsens barmhärtiga slöja när han bläddrar i den ena Jula-katalogen efter den andra i jakt på den senaste modellen av en alldeles speciell slagborr.

Jag hoppas verkligen att Joël tänker spika upp de där hyllorna innan Christophe bestämmer sig för att göra det. Det blir så fasligt dyrt när Christophe borrar. Och lika snyggt som om pappa hade skjutit rakt in i väggen med ett hagelgevär.

PS. Varför jag inte gör det själv? Jag som är så stark och självständig. Är ni galna? Vad som helst skulle ju kunna hända. Jag kan ju spika mig på nageln och få damm i ögonfransarna. Till exempel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.