Bara Isaak inte trodde att svenskarna skulle våga ta ställning

"Det enda som är farligare än idéer är tron. Och då menar jag inte farlig som i tankeprovocerande, utan farlig som i att folk kan bli dödade."

Det är inte jag som har hittat på det där naturligtvis, många har påpekat den sanningen i olika former och varianter. Just den där formuleringen är en fri översättning av inledningen till Sarah Vowells The Wordy Shipmates.

Att tron inte försätter speciellt många berg men däremot tar livet av en hel del, det passar in på mycket som händer just nu. Alldeles för mycket kan tyckas. Som en avslutning på en bloggvecka som mest har handlat om smink, vikt och mina långa bröst skulle jag därför vilja skriva något om Dawit Isaak.

Men oroa er inte. Det är på många sätt en enkel historia och borde fylla de strängaste bloggkrav på riktigt låg verkshöjd .

Journalisten Dawit Isaak är fem år äldre än jag är, har precis som jag jobbat som städare och har precis som jag tre barn. Vi är bägge två svenska medborgare som bor utanför Sverige.

Trots det är våra liv inte speciellt lika. Men det gör inte vare sig hans eller min historia speciell. Att han har blivit fängslad och torterad gör inte hans öde unikt. Inte heller att han har suttit fängslad i snart åtta år utan rättegång och att hans barn har fått växa upp utan sin pappa medan jag har klagat på orättvisa arbetsgivare, tjatiga ungar och en man som inte kan hitta sina egna glasögon även om de så hänger på hans manliga nästipp.

Tortyr och orättvisa är inte originellt för det händer hela tiden, överallt på jorden. Att det händer en man som Dawit och inte händer en kvinna som jag och att han och jag egentligen inte alls har speciellt mycket gemensamt är naturligtvis bara ytterligare bevis på att livet inte är rättvist och att jag knappt kan öppna munnen för att säga hejsan-svejsan för att det är så svårt att säga något vettigt när det ligger så många silverskedar i vägen.

Allt detta är banalare än läppstift på de bittraste läppar.

Häromdagen berättade Björn Wiman på sin blogg om det gäng journalist- och kulturnissar som träffas regelbundet för att diskutera vad de kan göra för att få hem Dawit Isaak. Det hade kommit upp förslag om snuttar på Youtube och massmejl och annat twittergrejsemojs, sånt som används för att rulla igång bloggbävningar och i slutändan få fart på mediadrev och gärna lite reaktioner från Makten.

Det gör mig glad att det finns folk som engagerar sig. Men Dawit Isaaks historia är fortfarande lika enkel och förutsägbar. För ingenting händer.

Och alla vet vi ju vad det egentligen beror på, den där tystnaden: i bloggvärld, regeringskansli och media. Vi vet.

Vi vet att Dawit Isaak är alldeles för afrikansk för att någonsin skruva upp tårkanalerna på dem som sätter löpet på Expressen. Och vi vet att Dawit Isaak har blivit fängslad för åsikter som inte svenska regeringen håller med om, till följd av en konflikt som ingen ens orkar engagera sig i eftersom de som dör i konfliken är alldeles för afrikanska för att någonsin skruva upp tårkanalerna på dem som sätter löpet på Expressen.

Det spelar ingen roll att det rent formellt (ja, juridiskt alltså) är så att även afrikanska män omfattas av de mänskliga rättigheter som säger att det är förbjudet att fängsla människor utan rättegång och att man inte får tortera dem heller. Och det spelar ingen roll att yttrandefrihetens gränser rent formellt inte ska påverkas av om de åsikter som uttrycks är sådana som vi i Sverige orkar engagera oss i.

För det spelar roll. Så är det. Det är enkel matematik.

Jag vet faktiskt nästan ingenting om Dawit Isaak och den afrikanska konflikt som han är ett offer för. Det lilla jag vet är att han är svensk medborgare vilket gör att vi med diplomatiska medel har möjlighet att ställa krav på att få hem honom trots att han har sitt ursprung i Eritrea. Jag vet också att hans familj bor i Sverige och att han har arbetat som journalist och publicerat politiska texter som han trott på. Och så vet jag att det är Isaaks tro på det tryckta ordets sprängkraft och hans kamp för den tron som har fått honom fängslad och torterad.

Riktigt exakt var Isaak står politiskt kan jag inte säga. Men jag vet att i varje simpel räkneövning kan man ändå tillåta sig att lägga till några heltal och dra ifrån ett par andra för att se om slutresultatet blir ett annat. Och gör man det så ser vi att om en trettiosjuårig svensk med blåa ögon, tre blonda barn och (ja, varför inte?) nazistsympatier (nej, jag tror inte att regeringen har sådana!) blev fängslad och torterad i ett afrikanskt land, på samma typ av grunder och på samma sätt som Isaak, då skulle Expressen skriva mer och sälja fler lösnummer än om Blondinbella hade brutit benet i Let’s Dance och en del av gipset gick att köpa med fredagsbilagan. Och nazisten skulle naturligtvis bli hemskickad till Sjöbo med vändande flyg och bli mött av mässingsorkester och blombukett redan på Kastrup.

Så enkel är denna historia.

Skriv på protestlistan för Dawit Isaak här:

Om jag tror att det hjälper? Om jag tror att protestlistan kan få den här enkla historien att ta en oväntad vändning? Ja, vad ska jag säga? Kanske? Det sägs ju att tron kan försätta berg.

PS. Vad skulle en PR-konsult ha gjort? Jag är ingen expert, men antagligen hade han börjat leta i Dawits familjealbum om det nu finns något sånt i så krigshärjade familjer som deras. En bild på Dawit med en nyfödd dotter i famnen? Något kodak-moment från någon lekpark i Göteborg: Dawit, en snorig unge i galon, ett par gungor och en välfylld sandlåda? Några blixtintervjuer med svenska (vita) vänner och deras barn. En djupgående intervju med frun (bara hon pratar bra svenska) som (och detta är ett krav) börjar gråta när man visar fotografier på tortyrskador av den typ som hennes man har blivit vårdad för.

Skulle det kunna hjälpa?

Finns det ingen excentrisk, svensk miljardär som kan anlita Michael Moore? Han skulle kunna få hem Dawit. Det tror jag verkligen. Men det får bli en kortfilm, ett hastjobb, annars är de enda löp Dawit Isaak kommer att få de som berättar om hans död på det där militärsjukhuset dit han nyligen har förts.

Och just det.

Trevlig helg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.