Frankofil?

Christophe och jag var på bio i går. Eftersom valmöjligheterna för en barnfamilj aldrig styrs av önskemål av typen Den Filmen Vill Jag Se utan av faktorer som hur dags barnvakten kan komma blev det en ny fransk film i stället för Revolutionary Road. Ingen av oss hade hört talas om den tidigare men Christophe såg oroväckande nöjd ut när jag sa att Sophie Marceau spelade huvudrollen (visa mig förresten gärna den franske man, född mellan 1960 och 1975 som inte är kär i Sophie Marceau).

Filmen (som hette LOL) visade sig vara en oemotståndlig så kallad bagatell, som det så föraktfullt brukar heta, oemotståndlig på det där sättet som franska filmer är när de är som mest oemotståndliga: rika, vackra fransmän som dricker vin i ack-så-enkla kök med fyra meter i takhöjd och som pratar-pratar-pratar. Parislägenheter med slitna trägolv och stuckaturer i taket, ett genomskinligt solljus och någon som höjer ett ogenomträngligt, mörkt ögonbryn. I just den här bagatellen fanns det – förutom ovanstående – också ett gäng vackra ungdomar som rökte lite-granna-marijuana och mobbade sina lärare i en sliten, men ack-så-vacker innerstadsskola och som – naturligtvis – pratade-pratade-pratade. Det hände absolut precis ingenting, inte någonting en enda gång under de dryga hundra minuter som filmen varade och det var inte det minsta svårt att bortse från knarkromantiken och de söta klichéerna. Jag grät och jag skrattade, det var outhärdligt spännande och på ett ställe såg jag minsann att Christophe också snöt sig.

Filmen fick mig att känna mig så frankofil att jag – väl hemma i min säng – omedelbart började läsa L’Africain av Le Clézio. Det har tagit ett tag för mig att Ta Mig An Le Clézio, antagligen för att jag har ganska högt ställda förväntningar på den här karln. Han är ju liksom snygg, fransk och inte hundra år gammal. Och så måste ni hålla med om att det är något särskilt med en man som säger att han "försökte hjälpa till med att samla ved" när han bodde hos indianerna, men att han misslyckades kapitalt för att han "är för lång för djungeln".

Le Clézio är kritiserad i Frankrike (eller rättare sagt: av litteraturkritikerna i Le Monde) för att han är för populistisk och lättillgänglig och sånt brukar alltid göra mig ytterst tveksam eftersom det med säkerhet är ett bevis på precis det rakt motsatta. Och vad tycker jag om boken så här långt? Jorå. Men lättillgänglig? Nja. Låt mig uttrycka det så här: jag tror inte att det ligger i farans riktning direkt att huvudpersonen kommer att råka sätta sig på en förgiftad djungelpil och sida efter självvändande sida ligga döende i väntan på ett mirakel eller huvudpersonens heroiska pappa. Spänningen är icke olidlig. Men jag drömde vackra drömmar om röda floder med starka strömmar, det gjorde jag. Trots att jag somnade redan på sidan tjugofyra.

sophie-marceau2.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.