Är det fel på Barbie?

new-barbie.jpg

Ni har säkert inte missat att Barbie den gamla skatan fyller 50 år i år. Själv ska jag fylla 40, tänk, vi är nästan jämngamla Barbie och jag, det hade jag aldrig trott.

Barbie och jag go-way-back. I min sköra barndom lekte jag nästan sönder henne och hennes kompisar. Jag lekte och lekte och lekte. Vad jag lekte har jag glömt, men säkert var det mycket städning, ärenden, prata i telefon: viktiga saker, sådant som formar en framtida ledare. Min Barbie fick också ofta byta kläder. Hon hade massvis med fina klänningar, stickade tröjor och hattar med breda brätten. De allra flesta av min Barbies kläder hade min mamma sytt eller stickat när hon inte var upptagen med att vaka på något sjukhus, undervisa i något klassrum eller helt enkelt ta hand om mig och min syster. Och medan all denna generationsöverskridande kvinnliga styrka
manifesterade sig i mitt barnrum så låg Sindy (som bara hade ett ben) och den totalt ointressanta Ken nakna i ett hörn, övergivna och bortkvoterade.

Nu skrivs det mycket i tidningarna om Barbie. Och vad vore Barbiejournalistiken om det inte vore för teorin om att Barbie har förstört Kvinnans Rätt Att Vara Nöjd? Jag har läst för vilken gång i ordningen vet jag inte, om någon stackare som har genomgått den ena plastikoperationen efter den andra för att stuva om de inre organen,
plocka bort ett par revben, klistra fast ett par uppnosiga bröst och skapa sig en "riktig barbiekropp". Usch, säger jag! Usch!

Men nu undrar jag. Är det verkligen Barbies fel de här plastikoperationerna, att så många kvinnor går omkring och känner att de Inte Duger? Är det verkligen den här försvarslösa dockan som ska slängas på bål och brännas upp i kampen för ett Bättre Samhälle?

Ponera att jag klev in hos Dr Beverly med ett tummat fotografi på en annan leksak än Barbie, kanske en jättegullig Nalle Puh, eller en Janne Långben med drömmande, mörka ögon och sa: "SÅ HÄR vill jag se ut, Dr Beverly! You fix?" Skulle inte Dr Beverly då FÖRST rekommendera att jag bokade ett par seanser med Dr Phil innan jag
fick dyka in i ett blått linne med öppen rygg och lägga mig raklång på operationsbordet? För är det inte faktiskt så att det inte är riktigt normalt att en vuxen kvinna vill se ut som en leksak? Jag menar, ska inte Dr Beverly först göra en kort kontroll av att den potentiella patienten inte är på rymmen från ett närliggande kuckeliku-näste, bara som en säkerhetsåtgärd, ett förberedande ingrepp innan han börjar slipa eggen på skalpellen, tar betalt och sedan kräver Rättning i Leden.

Normala kvinnor tycker att de väger fem (eller tolv) kilo för mycket, de provar framför spegeln hur det skulle se ut om näsan pekade en millimeter åt något annat håll än det håll den medfödda näsan pekar åt. De lägger en lätt fingertopp på ovansidan av de utammade brösten, eller under den allt rundare hakan och tänker: det här borde väl inte vara så fasligt dyrt? Normala kvinnor klagar på de personer i världen som älskar dem allra mest och normala kvinnor är – nästan jämt och innerst inne – fruktansvärt glada för att de har precis det liv de har, ser ut precis som de gör, så att de kan ägna överbliven tid åt att önska sig någon annanstans.

Normala kvinnor vill inte se ut som Barbie.

Inte ens Barbie vill se ut som Barbie, för Barbie kan faktiskt inte tänka en endaste liten tanke för hon finns inte på riktigt. Och normala kvinnor vill inte heller se ut som Nalle Puh. Inte ens jag.

PS I kväll är det dags för tredje avsnittet i TV4:s serie Advokaterna – reality-tv:ns svar på L’Oréals reklam om hårfärgningsmedel. Se den. Jonathan Swift hade inte kunnat göra det bättre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.