Parce que c’est toi

Vi ska gå på St Valentin-fest på lördag och jag är ansvarig för musiken. Medan febern släpper och ungarna glor på Disney channel (Tack-käre-gode-gud-för-kabel-tv:n-amen) så sitter jag och bläddrar genom mitt Itunes-bibliotek och försöker undvika att välja sånger från mina punkiga tonår eftersom jag tycker att den här amerikanska hjärtefesten är lika romantisk som laxermedel. 

Men så skiner ändå solen och i morgon får jag kanske gå till jobbet (halleluja) så jag ska sluta gnälla och istället berätta en söt liten historia om en av de mest romantiska sånger jag någonsin har hört. 

Christophe och jag har ett par mycket goda vänner, han fransman och hon holländska. De gifte sig för några år sedan i en katedral i Maastricht och bruden var lika vacker som Carolyne Bessette och brudgummen så snygg att  han skulle fått en treårig arabhingst att verka flegmatiskt lagd. 

Ceremonien var lika lång och plågsam som katolska vigslar ska vara, folk kom och gick, barn grät, sprang runt i gångarna och skrek. Efter någon timme av den sedvanligt lagom falsksjungande Ave Maria-sopranen och bibelläsning av tårögda barndomsvänner var det dags för den unga brudens bästa väninna att säga några ord. 

Hon såg lite svagt bekant ut den där kompisen, men jag tänkte inte vidare på det och antog att jag hade sett henne på någon av alla de tillställningar som vi tillbringar för mycket av vår lediga tid med att gå på. Men hon var söt, med ilsket rött hår, tunn som ett barn och ganska blek. Och hon såg så självklar ut där framme, med en märklig närvaro. Hon började med att berätta en historia om när hon och den blivande bruden läste juridik tillsammans och hur tufft det hade varit när den unga brudens mamma dog i bröstcancer. 

Det hade blivit alldeles tyst i kyrkan. Några snöt sig och Christophe grät utan att torka sig om kinderna. Brudens far bläddrade i sitt program. Jag var glad för att min fina, modiga kompis fick sitta med ryggen mot oss alla. 

Sedan frågade den rödhåriga kvinnan om hon fick avsluta med att sjunga en sång som hon hade skrivit åt sin man. Det fick hon, sa prästen. Jag såg hur folk runt omkring mig rätade på sig, förväntansfullt. 

En sång för den livslånga kärleken. 

Rakt upp och ned stod hon längst fram i kyrkan och sjöng sin sång. A capella. Än i dag får jag gåshud över hela kroppen redan när jag hör den första raden. 

Så här lät det.  Ganska exakt, precis så här lät det. Fast utan musik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.