Fotnot

Peter Englund skriver på sin blogg att han är svag för fotnoter. Det förvånar mig inte det minsta. Faktum är att det märkte jag redan för snart tjugo år sedan när jag hörde honom tala på en tillställning på Stockholms nation i Uppsala som jag själv hade organiserat. Englund till och med talade i fotnoter, lite som en historiker med Holden-Caulfield-komplex. Omsorgsfullt. Eller, om man så vill: han kunde omöjligen hålla sig till ämnet.*

Jag skulle vilja säga något om fotnoter. Och detta kan jag inte uttrycka på något annat sätt än följande:

– Jag avskyr fotnoter.

Englund skriver:

"Att lägga ned saker i fotnoter kan onekligen ge bättre flyt i texten, men dock inte nödvändigtvis i läsningen. Att läsa en text med många fotnoter kan vara lite granna som att tillbringa sin bröllopsnatt i övervåningen på ett hus, men bli avbruten av att det ringer på dörrklockan i nedervåningen, varför man titt som tätt tvingas rusa ned för att öppna. Och inte alltid för att finna att det är någon där."

Jamen käre, gode Herr Englund… Just precis. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Så kan du inte vara vänlig och sluta ringa på den förbannade dörrklockan medan en utarbetad morsa ligger en trappa upp och försöker få till det? Ditt envisa plinge-plongande i förfluten tid och ofredstid riskerar dessutom att väcka ungarna. Och då blir det – som du säkert vet – verkligen inte någe-ligga-av. För vare sig modern eller den fotnotsälskande maken, vars välbefinnande du borde känna viss sympati med.

Men Englund envisas:

"För mig överväger dock fördelarna nackdelarna. I bästa fall kan fotnoterna utnyttjas till att skriva en slags mini-essäer som annars aldrig skulle ha funnit plats."

Mini-essäer.

Herrejesus.

Det ska vara en historiker till att vara så omständig. Minerva flyger liksom inte förrän strax innan midnatt uppenbarligen.

Mini-essäer…

Jag skulle vilja skicka en hälsning till Peter Englund.

Här kommer den:

Nej, min käre akademiledamot!** Att lägga en mini-essä i en fotnot är ICKE en fördel. Det är en nackdel. Det som mini-essä är bör som mini-essä behandlas. Faktiskt. Ge ut dem i en särskilt ombunden upplaga, gärna i halvfranskt band, men skona en gammal kvinna. Snälla. Jag har heltidsjobb, nytt bokprojekt, en krävande man och alldeles för många barn. En trebarnsmamma har helt enkelt inte har tid med fotnoter.***

* Och detta säger jag på det mest kärleksfulla av intellektuella och reflekterande, kulturella vis eftersom jag naturligtvis inte är så korkad att jag talar illa om den blivande påven, jag menar ständige sekreteraren. Att inte kunna hålla sig till ämnet är dessutom nästan den bästa egenskap en talare kan ha. Faktiskt. Det är ofta makalöst underhållande. Mer sånt!

** Jag älskade din senaste bok förresten. Fantastisk!

*** Än mindre alla dessa larviga bilagor som jurister envisas att fylla sina innehållslösa liv med. Men det ämnet ska jag skriva en mini-essä om någon gång.

peter_englund.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.