Semesterläsning

– Varför läser du så mycket? frågade någon mig häromveckan.
– För att jag inte har lyckats hitta på något roligare att göra, svarade jag.

Och det är nog sant. Vad jag egentligen letar efter när jag läser är omöjligt att svara på. Särskilt med tanke på att det sällan är så roligt som när jag låg hemma som elvaåring och plöjde igenom den ena Lottaboken efter den andra, la febertermometern på lampskärmen för att mamma skulle tro att jag hade feber så att jag fick stanna hemma och läsa Röda nejlikan och Greven av Monte Christo utan att ens ta paus för en limpmacka med ost.

Ibland, efter långa perioder av hyfsad läsning blandad med halvdålig och usel, undrar till och med jag varför jag läser så mycket. För det händer så väldigt sällan nu för tiden att jag får känna på det där bokslukarpirret. Istället läser jag med mina egna andfådda ambitioner som skygglappar för ögonen och inte alltför sällan läser jag en bok för att "ha den läst". Och då är man långt ifrån barndomens lyckliga läsning. Stieg Larsson i all ära, men han hamnar hjälplöst efter när Svarta hingsten står i sin startbox: frustar och trampar och vad är Mikael Blomkvists otvättade sexfantasier mot Kalle Sleven och leka John i Hans-Eric Hellbergs oslagbara Puss och Kram-böcker?

Ändå fortsätter jag att jaga efter det där pirret. Bok efter bok. För ibland händer det. Igen. Trots allt.

Under sportlovet har jag läst:
Fossums Jonas Eckel,
Alboms Ge mig en dag till (som var mycket bättre än det pajiga omslaget),
Robinsons En bit av mitt hjärta (som däremot var mycket sämre än det Robinsontypiska omslaget)
Lloyd Jones Mister Pip (som jag av någon anledning trodde att jag redan hade läst)
Hylands Carry Me Down (som jag hade glömt att jag redan hade läst)
Banvilles The Sea (som jag läste om med flit)
Grishams The Innocent Man och
Roslund och Hellströms Edward Finnigans upprättelse

När jag äntligen får den där typen av läsupplevelse som jag minns från min barndom kommer det nästan alltid från något annat än det som får de skitnödigaste kultursidor att gå ner i spagat. Jag vet inte vad det är men jag är ändå beredd att gå med på att en stor del av känslan kommer från mig själv. Som den närmast neurotiskt hetsätande romankonsument jag är måste jag vara redo, förberedd och preppad liksom.

Och det blir svårare med åren. Men jag tror inte att det beror på att jag får bättre smak eller mognar. Snarare tror jag att mitt yngre jag var mer villig att ge mig hän. Under många år har jag försökt bli försiktigare med vad jag säger, tråkigt nog verkar det också ha fört med sig att jag är mer försiktig med vad jag känner. Ibland tror jag att jag kommer att sluta som alla dessa kulturskribenter som det finns så gott om, trippande på storstadsrädda tår och inväntande grannen innan jag vågar säga vad jag tycker.

Men nu kommer jag från ämnet.

Läsupplevelsen.

Utöver snö och sol och så kallat högkvalitativt umgänge med min familj fick jag mig en riktig läsupplevelse under min semester förra veckan.

Det började med The Innocent Man. Den var så bra att jag smugglade med den i fickan när vi gick till restaurangen. Jag ville kunna plocka fram den och tjuvläsa några rader om jag plötsligt blev ensam kvar vid bordet några minuter medan de andra hämtade mer ketchup från buffébordet. När den var färdigläst "förstod" jag att nu hade jag fått mitt, roligare än så här skulle det inte bli. Men jag hade fel. För välpreparerad av upphetsad ilska mot dödsstraffsromantiken i allmänhet och amerikanska guvernörer i synnerhet började jag läsa Edward Finnigans upprättelse. Och en nära nog sömnlös natt senare var jag svettigare än jag blivit på hela skidveckan och mer andfått läslycklig än jag varit på mycket länge.

Skitbra helt enkelt.

Läs den.

– Varför jag läser så mycket?
– För att det uppriktigt sagt inte finns något roligare att göra.

En jurists vardagslektyr
En jurists vardagslektyr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *