Gröna fingrar?

Jag känner ingen i dag levande människa som har lika dålig hand med blommor som jag själv. Kanske är det något jag utsöndrar, något med just mina speciella hormoner, men blommor dör i min närhet. Så är det bara, de tvärdör, det är något jag har fått lära mig att leva med.

I vårt hus har vi en (1) krukväxt. Det är någon bonsaiiliknande växt inhandlad på IKEA och den klarar alldeles utmärkt av att växelvis bli vattnad fyra gånger om dagen och en gång i halvåret. Under en lång tid trodde jag att den var av plast, men efter en mer ingående undersökning av själva stammen tror jag faktiskt ändå att den är av något organiskt material. Men helt säker är jag inte. Kanske har den dött men ser ändå levande ut? Vem vet, det kanske är en sådan art vars blad behåller sin gröna färg efter att de har vissnat? Finns det växter som gör så? I sådana fall tror jag att det är en sådan sort.

Men jag gillar blommor. Mycket. Jag läser tjocka trädgårdsböcker med blanka fotografier, jag studerar planteringsråd och drömmer om ett liv i prunkande grönska och koldioxidmättad lycka.

I min lilla stadsträdgård på 100 kvm har jag planterat fler blommor än man kan återfinna i de brittiska kungliga botaniska trädgårdarna.
Det enda som efter mina dyrköpta ansträngningar har lyckats kravla sig upp genom den saftiga lerjorden är dessa lilafärgade raringar. De ser lite trötta ut, förfrusna och stukade, men de gör mig ändå glad.

Våren är här, ljuset är tillbaka och det biologiska livet har ännu en gång besegrat mina kolsvarta fingrar.

Hopp kallas det.

blom.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.