Den mest uppriktiga form av smicker

Skrivarmamma Pernilla berättar på sin blogg om bilden på min pocket i ett ställ på Stockholms central som jag fick av Simona häromdagen och hur den inspirerar henne i att anstränga sig ännu mer för att uppfylla drömmen: att skriva en bok.

Hon berättar om sin avundsjuka (men inte missunnsamhet) och hur hon övar på att bli intervjuad när hon sitter ensam i bilen. Är det knäppt undrar hon.

Ja, kära Pernilla, det är klart att det är knäppt. Det är nog dessutom blodtryckshöjande, ångestframkallande och påverkar det så kallade allmäntillståndet negativt. Vore jag du, skulle jag antagligen tröstäta. Och det är inte heller nyttigt.

Men vem fan bryr sig?

Inte jag i alla fall. Och det tycker jag inte du ska göra heller.

Avundsjuka fungerar nämligen.

Faktum är att jag tror att det är mycket få saker i världen som är mer pådrivande än avund. Om ni på allvar tror att silvermedaljören i ett OS inte är avundsjuk på han där snett ovanför eller om ni inte tror att det ryms ganska så mycket ilska i ett blygt frammumlat "det är bare å åk", då har ni inte förstått vad som får folk att åstadkomma saker här i världen.

Vissa är mer väluppfostrade än andra, vissa spårar helt och hållet av den kreativa banan för att istället ligga på kammarn och leka bloggtroll på ett och annat community, men avundsjuka föder faktiskt en och annan vinnarskalle. Så är det.

Jag ska inte trötta ut er med att berätta om hur jag alltid – utan undantag – kollar hur gamla mina favoritförfattare var när de debuterade, eller hur många dikter av prisbelönta poeter jag har legat och "rättat" på min knöliga och impotenta skrivarmadrass. Jag ska inte lista alla exempel på situationer då jag blivit så avundsjuk på Författare som blivit intervjuade av Daniel Sjölin att jag knappast har kunnat öppna munnen för att dra efter andan för att jag har varit rädd att jag då skulle kräkas av ren ilska.

Men.

En sak till behövs också för att det ska bli någe åka av i den här författarbranschen.

Man måste skriva.

Tyvärr.

Ingenting är mer irriterande, speciellt innan man kommer igång, men så är det. Och tyvärr är det också så tråkigt att den där boken man ska skriva är mycket, mycket lättare att åstadkomma innan man faktiskt sätter sig ner och försöker få den ur den egna självgoda hjärnan och de storslagna idéerna att anta ett världsligt format.

Så, käraste Pernilla. Vårda målbilderna och avundsjukan. Du får gärna vara avundsjuk på mig, jag lapar i mig det som den underbara komplimang det är. Men skriv också. Tro mig, du kommer antagligen aldrig att förlåta dig själv annars. Och får du bra recensioner av Yukiko Duke lovar jag att aldrig mer att kommentera på din blogg, annat än under alias. (B.T. Roll, den uppmärksammade debutanten, vars andra roman aldrig blev mer än sjuttiofyra sidor lång.)

slime.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *