Självbiografi?

I fredags kom min åttaåring hem med ett diplom i kreativt skrivande.
Det visade sig att hon skrivit en berättelse, lämnat in den till biblioteket och som belöning fått diplom. Kämpande med den stolta gråten läste jag hennes mästerverk. Det handlade om en dinosaurie som gick i skolan. Han blev fasligt mobbad för att han inte var som sina kompisar. Varje dag gick han till skolan, spenderade hela dagen utan att få leka med någon. Och ingen kunde hjälpa honom. Allra minst hans mamma, för dinosaurien var övertygad om att hans mamma var en häxa och häxor ska man akta sig för. Tiden gick och när det verkade som om det omöjligen skulle kunna bli värre, då dök äntligen sagans fe upp.
"Du måste prata med din mamma" förklarade fen. "Hon är ingen häxa, det bara verkar så." Då äntligen talade dinosaurien med sin mamma och berättade precis som det var. Mamman talade med alla i skolan och förklarade att dinosaurien bara verkade annorlunda på utsidan men egentligen var precis som alla andra. Alla lyssnade på mamman som inte var någon häxa men bara verkade vara det och sen blev alla kompisar och dinosaurien lycklig igen.

Jag ska inte trötta ut er med att berätta hur obeskrivligt kreativ och intelligent min äldsta dotter är för oavsett hur mycket jag än försöker kommer ni aldrig att kunna begripa vidden av hennes begåvning.

Men.

En annan sak undrar jag.

Min dotter har en massa kompisar. De ringer och de skriver emejl och det är kalas och de blir osams och de blir sams igen. Jag är inte orolig för att hon känner sig som en mobbad dinosaurie.

Men det här med mamman, som verkar vara en häxa…

Hur ska jag tolka det egentligen?

1.jpg
Min idol!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.