Off With Her Head!

8.2.jpg

Är det ingen mer än jag som börjar bli lite trött på de här offentliga avrättningarna i parti och minut?

Jag vet inte, men jag tycker att det känns lite svårt att leva när inte bara politiker måste vara perfekta. Och att svaret på varje feltramp nödvändigtvis måste vara döda-döda-döda. Vi älskar dessutom att straffa. Gör någon något bra, då är vi misstänksamma. Då börjar vi genast leta fel. Och när vi hittar felet, (för det gör vi naturligtvis så småningom) då tjuter vi av glädje:

OFF WITH HER HEAD!

Med skadeglad fradga kring munnen tycker vi att alla har ett absolut ansvar för allt de gör och för alla medmänniskors känslor och krav, hela tiden. Journalister och författare, chefer, sekreterare, sjuksköterskor, ica-kassörskan, han som knuffar till mig när han springer förbi mig i löpspåret, hon som granskar min deklaration på Skatteverket, han som handlägger mitt ärende på Försäkringskassan, barnens lärare, ja, i Josefssons Sverige så är vi alla ständigt under granskning och skulle vi göra oss skyldiga till minsta lilla feltramp ska vi avrättas. Omedelbart, utan att passera gå ända ner på tjänstemannanivå.

IDIOTER! Bunta ihop och slå ihjäl dem bara, som Hasse o Tage brukade säga.

Jag har faktiskt inget emot ansvar och krav. Mycket ansvar och höga krav till och med. Fråga mina stackars icke-curlade barn om ni inte tror mig. Men jag tror också på medmänsklighet och att det måste finnas utrymme för förlåtelse och förståelse. Även i det offentliga livet.

Judarna uppfann skuldkänslorna och som jude känner jag mig väldigt skyldig för det, som Amos Oz sa i Babel häromsistens.

Synden och straffet är ju ett centralt tema i de flesta religioner.

Men varför känns det som om vi sekulariserade svenskar är de enda som har glömt bort att utan förlåtelsen går det inte att vara människa?

Det känns så fantasilöst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.