Listor, listor, listor…

Det slog mig för några dagar sedan att jag inte har skrivit en enda att-göra-lista på säkert ett år.

Jag tror att det är ett sundhetstecken.

Eller ett bevis på att jag har mognat och skaffat mig självinsikt eftersom jag ändå sällan gjorde något åt de där förbaskade listorna.

Men.

Nu har jag för några dagar sedan lovat att jag skulle berätta vilken bok jag tyckte var bäst på Times-100-lista. Ni har gissat ganska friskt och inte alls så dumt. American Pastoral och Vredens druvor hade det absolut kunnat vara. Båda värdiga guldmedaljörer i min egenmäktiga jury.

Men (igen).

Den bok på Times lista som jag tycker allra bäst om är Call it sleep av Henry Roth. Jag fick den rekommenderad av en outhärdligt pretentiös konstnär slash lat-och-ambitionsfattig-ung-man som jag var lite-granna-kär i när jag var 25 år och egentligen ihop med någon annan. Jag läste den trots att författaren jämförs med James Joyce. När jag läst klart insåg jag att "konstnären" som rekommenderat den inte själv hade läst den och antagligen inget annat heller och jag kunde därför snabbt ta mig obefläckad ifrån det ofullbordade kärleksäventyret med en riktig miljonvinst i bagaget: kanske den största läsupplevelse jag någonsin haft.

Kanske.

Det finns ju andra böcker också.

Totte-böckerna till exempel. Jag har läst dem för tre olika barn. Kväll efter kväll, med endast korta uppehåll på ett par månader i taget. Vissa perioder har jag läst dem fyra, fem gånger per dag. Utan att kasta ut vare sig bok eller barn genom fönstret. Antagligen bevisar det att Totte-böckerna är ett litterärt mästerverk utan motstycke.

ps. Ensemble, c’est tout är naturligtvis inte den bästa film jag har sett. Den bästa film jag har sett är Amarcord. Det är en väldans bra film.

totteochmalin.gif

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.