Barndomsminnen

Jag har läst barndomsskildringar i påsk. Schulmans, Hellquists och Claessons. Schulmans var bäst.

En sak undrar jag alltid över när jag läser barndomsskildringar: de detaljrika minnena. Jag fattar inte det. De verkar minnas allt från sin barndom, vad folk har sagt, vad de har svarat, vilket väder det var, vad de hade på sig, vad som hände innan, vad som hände sedan.

Själv minns jag inte hur det var att vara barn. Alla detaljer, lukter, känslor finns fortfarande kvar, men några konkreta händelser kan jag inte berätta om.

Ändå måste jag ha gjort massvis med saker. Klättrat i trän, cyklat på trehjuling, bråkat med kompisar på dagis. Planerat stordåd, ljugit, uppfunnit lekar. Men sådant kan jag inte berätta om, bara halva bilder, en spegel med svart baksida.

Det här minns jag.

Hur vinden kunde vara så stark att det såg ut som om hunden reste ragg när han följde mig ner till havet. Barr under barfota fötter. Kaprifolens sövande doft när sommarnatten vägrar att bli mörk och jag kissar i gräset, trots att små barn borde sova sedan länge. Hur havslukt letar sig in i kroppen och hur håret känns när man badat i saltvatten utan att skölja det efteråt. Jag minns grus i skrapsåren som jag fick när jag flög av cykeln och kanade utmed den där sommarvägen med gräs i mitten. Mina såriga knän och den rosa, nya huden under de skorpor som aldrig fick ramla av sig själv, allt det minns jag precis. Men jag minns inte vart jag var på väg när jag ramlade. Jag minns bigaråer som jag åt högt uppe i ett träd bakom min lekstuga på landet, men jag minns inte hur jag kom upp. Jag kan beskriva hur bark blir som mjöldamm under naglarna när man försöker ta spjärn för att häva sig upp på en gren, men jag minns inte att jag klättrade. Jag minns inte alla de timmar jag måste ha badat i det salta havet bara en minut från farfar och farmors vita hus, men jag minns smärtan efter brännmaneten som fastnade i baddräkten när jag dök rakt på den från klippan som var grön av hala alger. Jag minns den slemmiga klippan och lukten från den sura grädden som farmor smetade på brännsåren för att lindra det onda och hur det var svårt att röra läpparna när de var blåa av köld och hur hon sa att nu får det vara nog, nu får du inte bada mer förrän du blivit varm igen. Jag minns kladdiga smultron på alldeles för vassa grässtrån, harsyra och fyrklöver. Jag minns hur fingret kändes när vi pilkade jag och farfar och linan spändes när jag fick napp. Jag minns hur flytvästens dragsnöre smakade och hur mina händer såg ut efter att jag rensat vitling. Renset blänkte av kvicksilver och mörkrött fiskblod som torkade på klippan medan farfar la nät och jag väntade på klippan medan kylan kröp in bakifrån, från den väntande natten och hösten.

Jag kan inte för mitt liv minnas vad jag gjorde när jag var barn. Men jag minns allt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *