Saker jag undrar över…

Det är så mycket saker som får mig att bli fundersam, som får mig att undra, varför folk orkar bry sig och varifrån de hämtar all sin missriktade energi.

Speciellt när det är kvinnor som ägnar sig åt att snacka skit om andra kvinnor.

Jag blev tex väldigt fundersam (och nu ska ni betänka att jag är en vänsterhagga av mått) när folk blev så gruvligt upprörda för att Martina Bonnier – som är modechef på Damernas Värld och som har arbetat med mode i hela sitt liv – berättade att hon spenderade en hel del lagligt förtjänade pengar på att köpa ickeförfalskade modeplagg från en av de industrier som kan räknas till Europas största. Jag vet inte om ni minns, men folk gastade och skrek om Marie Antoinette (som så vitt jag vet till skillnad från Bonnier-bruden inte arbetade en enda dag i hela sitt liv) och bakelser till folket och jag vet inte allt… Mediagastandet gick så långt att jag – som knappt lyckas matcha en vit bh med ett par vita trosor – gick ut och stödköpte den där boken som Martina Bonnier hade skrivit, bara för att visa min solidaritet för kvinnosaken liksom. Jag förstod inte ett ord. Men det var fina bilder.

Jag tycker nämligen (och försök att hålla i minnet att jag är en riktig sossehora) att en kvinna som med lagliga medel lyckas i sin karriär, som är bra på det hon gör och dessutom verkar ha lite dra-åt-helvete-attityd, henne ska man låta vara ifred. Eller berömma så fort man får tillfälle.

En annan sak som jag funderar på (när jag inte har annat för mig) är varför så många tjejer i min ålder (och yngre) är så satans upptagna med att dissa Amelia Adamo. Oj, oj, oj, vad Amelia Adamo är ond säger alla dessa rödblonda journalistbrudar med samstämmiga feministröster. Genom att ha lyckats driva den ena framgångsrika tidningen efter den andra så har hon skadat så många kvinnors självkänsla och stoppat upp en hel generation av åttiotalister som så gärna hade velat ta hennes plats och skada sin egen självkänsla istället för att ägna lika mycket tid på att tycka synd om sig själva som jag en gång gjorde på att dyrka Thåström och skriva kärleksdikter.

I går tittade jag på Babel. Babel, åh, Babel. Och Daniel, åh, Daniel. Alla var där. Amelia och Viggo Cavling på Resumé, Daniel Sjölin (som sagt) och Joyce Carol Oates. Ja, hon var inte där, men hon blev intervjuad. Jag blev alldeles darrig av den intervjun, grät och larvade mig. Jisses.

Men så var det en riktig sillmjölke där också. Honom ska vi inte prata om, men hade jag varit Ulf Lundell hade jag nog undrat om han verkligen får det han ska i livet. Och hade jag varit hans mamma hade jag sagt åt honom att vara artig mot dem som är äldre.

Nå i alla fall.

Var är jag?

"Där" som 2-åringen brukar svara när man frågar var hon är.

Nu ska vi jobba.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *