40

Jag ska fylla fyrtio år. Ganska snart faktiskt. Någonstans hade jag hoppats på en lagom jobbig ålderskris som snabbt och smärtfritt kunde leda till att jag fick lite saker gjorda och hälsan på plats. Min man fick en sån och började springa marathon. Nu, fyra år senare är han i bättre form än någonsin, så snygg att det gör ont i ögonen.
Visserligen ägnar han väldigt många helger åt att trampa andra motionärer på hälsenorna och kommer hem söndag kväll med en ganska så barnslig medalj runt sin fullvuxna hals, men allt en riktig karl gör kan naturligtvis inte vara sexigt. Slapp jag bara medaljen hade jag gärna drabbats av en släng av just den krisen. Men tji fick jag.
Någon hälsosam mara har inte grenslat mina lagom slappa ryggmuskler.

Istället är det enda jag kan tänka på att jag inte ska få fler barn. Jag är långt ifrån säker på att jag egentligen vill ha fler barn, mycket tacksam för de jag redan har und-so-weiter men sorg är sällan speciellt logisk. Min bebis är snart tre år gammal och det är bara jag som tycker att hon är en bebis. Egentligen är hon en liten tjej som kan sjunga hela första versen till Mamma Mia, räkna till tolv eller sjutton beroende på humör och låtsasläsa sina favoritböcker med ett kladdigt pekfinger utan att staka sig på ett endaste skiljetecken. Hon är ingen bebis och jag vill ha en. Det vill inte min man. Min man vill umgås med mig, ta vara på varandra och den lycka vi har och jag orkar inte tänka på alla fånigheter han häver ur sig. Umgås, hallå? Vi känner väl redan varandra?

Till det här inlägget hade jag velat publicera ett fotografi på mig som togs på dagen för exakt tre år sedan. Jag är höggravid på det fotografiet och har aldrig varit vackrare. Men Christophe vill inte det, han tycker att det är för privat. Jag tycker inte att det är det minsta privat, jag är bara naken för Guds skull. Och jag är faktiskt helt allvarlig när jag säger att jag inte tycker att det är privat. Att jag har hyfsat regelbunden dödsångest i de allra flesta former är däremot ganska personligt. Men det bjuder jag på, en blogg ska väl åtminstone vara personlig, vad är väl annars vitsen?

När jag inte drömmer om bebisar tänker jag på döden. Ja, när jag drömmer om bebisar tänker jag också på döden. Det hör nämligen ihop.

För exakt tre år sedan dog en god vän till mig. I cancer. I höstas dog en annan alldeles för kär vän till mig. I cancer. På lördag ska jag fira min allra bästa väns fyrtioårsdag. Hennes mamma dog alldeles för tidigt. I cancer. Min morfar dog när han var strax över sjuttio. I cancer. Jag tänker mer på dem än jag skulle ha gjort om de fortfarande hade levt. Och det har naturligtvis mest med mig och min självbild att göra, men jag saknar dem ändå. Väldigt mycket.

Och ändå ska ni veta att jag är den lyckligaste människa jag känner.

Jag har allt jag vill ha och lite till. Mina barn är friska. Jag är nöjd, frisk, älskar och blir älskad tillbaka.

Min man brukar säga till mig att han älskar mig för att jag lär honom att leva i nuet istället för att ägna livet åt att vänta på något annat. Men jag undrar om han inte har missuppfattat det. Är inte livet just det: att vänta på det som kan hända, det som man inte har gjort, slumpen, ödet, allt det där. Orkar man leva i harmonisk
förnöjsamhet eller är trygghet bara ett tecken på total förträngning?

Jag vet inte. Vad fan vet jag egentligen? Jag vill bara bli på smällen. Alla som vill ha barn med mig är välkomna att höra av sig.

Christophe?

http://www.youtube.com/watch?v=1MDlMdu2gjw

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.