Äh!

Åttaåringen får klara sig själv. Betydligt större problem har seglat upp vid horisonten. (Dessutom meddelade hon att de är sams igen, hon och världens elakaste bästis.)

Jag vabbade på morgonen (yngsta ungen har fått influensa, men så vitt jag vet har hon inte varit i Mexiko så jag behåller henne ett tag till) och ägnade min "lunchrast" åt att titta på SVT Play, det bästa som har hänt Internet sedan google.

Och.

Babel är slut. Hörde ni? BABEL är slut! Det kommer inte tillbaka förrän i höst. I HÖST?! Vad ska jag göra på kvällarna nu då? VA? Hyra porrfilm? Läsa serier? Sortera barnens strumpor? Krypa ihop i fosterställning och noja över Den Andra Romanen?

danielsjolund_367653w.jpg
Bilden är hämtad från Aftonbladet.se

PS. Angående förra inlägget. Jag har hittills aldrig slagit ett barn. Inte ens mina egna. En och annan sömnlös natt har jag fantiserat om att kasta dem ut genom fönstret, men det känns som en annan grej. Jag har inte heller slagit någon förälder (om man inte räknar min egen underbara mamma som jag har givit en örfil en gång, men det är en så lång, traumatisk historia om en mörk eftermiddag i mina tonår så den tar vi en annan dag). Jag är dessutom gift med en karl som verkar tycka att barn i så hög utsträckning som det bara går ska få slåss ifred (med varandra) och eftersom jag är fruktansvärt konflikträdd brukar jag låta udda vara jämnt och läsa en god bok istället för att lägga mig i barnens bråk. Jag är också medveten om att barns historier inte alltid är objektiva och rättvisande. Inte för att vuxna är speciellt mycket bättre på just det, men barns fantasi och manipulationsförmåga är ofta svårare att förhålla sig till, särskilt som förälder. Har man tre barn får man höra en och annan rövarhistoria. Det är en del av charmen med att vara småbarnsförälder. Om jag hade ställt till bråk varje gång jag instinktivt velat spänna tigerklorna hade jag antagligen levt ensam idag. Men åtminstone en gång har jag faktiskt pratat allvar med klassläraren. Det var för att en av mina egna ungar hade sagt något (mycket) dumt om en klasskompis och jag ville att de skulle hålla ett öga på henne. Alltså, hålla ett öga på mitt barn, inte på någon annans barn. Jag tror på att låta lärarna sköta konflikterna i skolan och föräldrarna konflikterna hemma. Om man bara pratar med varandra och säger om det är något man behöver hjälp med brukar det funka bra. Jag tror också att barn som på riktigt är mobbade väntar in i det sista med att berätta för sina föräldrar. Det finns en skam i att vara mobboffer och man vill nog helst skydda sina föräldrar. Så var det i alla fall för mig under den korta period i min barndom som jag var mobbad. Men. Om man som förälder misstänker mobbing är det också viktigt att agera omedelbart, även om det inte avser de egna barnen.

Hälsar: Malin Dr Phil Persson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *