Den förbannade disken


"’I hate discussions of feminism that end up with who does the dishes,’ she said. So do I. But at the end, there are always the damned dishes."

Hon kallas gammelfeminist, feminist av den äldre skolan. Men hon är faktiskt värre än så. Hon är nämligen död. På riktigt.

I dag – bland unga genusvetare och feministiska aktivister – är French totalt ute, skriver Nina Lekander i Expressen

Men jag undrar om inte Kvinnorummet borde vara en alldeles utmärkt läsning för alla de andra, de som vägrar att kalla sig för feminister, eller de som inte orkar bry sig och för alla mitt emellan. För visst är den aktuell. Högaktuell. Kvinnorummet är en debattbok. Enkelt skriven, utan subtiliteter eller dubbla bottnar. Rakt på, inga krusiduller. Och budskapet är tydligt: Miras tar sig från att vara frigid dockhusfru i femtiotalets normalförtryckta tvåbarnsfamilj via en påtvingad skilsmässa till att bli radikal feminist vid universitetet i Harvard. Först då kan hon äntligen få orgasm, egna pengar och bli respekterad av sina barn.

French var professor vid Harvard och knappast någon ytlig broschyrskribent när hon skrev boken. Och hon lyckades med sin väl uttänkta mainstream-plan: hon blev läst i hela västvärlden, 20 miljoner sålda exemplar, översatt till 25 språk och debatterad på ett sätt som antagligen ingen annan feminist har blivit debatterad. Och naturligtvis hatad. Framför allt av högerextremister och – logiskt nog – andra, mer radikala feminister.

I de senaste inläggen har jag visat fotografier på mina bakverk. Och det gör jag så gärna eftersom jag inte tror att en hembakad tårta till mina barns födelsedag på något vis kan hota min rätt att leva i ett demokratiskt samhälle. Jag tycker nämligen inte att en rosa cupcake gör mig till en sämre jurist. Inte heller gör det mig till någon bättre mamma, kanske jag ska tillägga, för att inte provocera i onödan. Möjligen blir jag en liten smula tjockare, men oftast tillåter jag mig själv att slicka livets sockerkakssmetsskål och njuta av det utan alltför mycket dåligt samvete. Så vuxen är jag, så stark i min kvinnoroll.

Jag älskade Kvinnorummet när jag läste den första gången, sjutton år gammal. Den fyllde mitt läshjärta och proppfull av ilska gick jag ur den läsningen och in i både Beauvoir och Jong, Brattström och Maria-Pia Boëthius. Den boken kanske till och med gjorde mig till feminist. Jag läste om den för några år sedan och jag tycker fortfarande – det där med orgasmen till trots – att den är underhållande och lättläst, spännande, bitvis lite sorglig och då och då ganska rolig.

French förenklade den feministiska debatten och gjorde den tillgänglig. Hon blev en av historiens viktigaste demokratiska förkämpar genom att göra just det. Och enligt denna förenkling finns det bara tre strategier för att hantera kvinnoförtrycket:

1) Jag är inte förtryckt. De som är förtryckta får skylla sig själva.
2) Jag väljer att tiga. Det har för högt pris att protestera. Jag går med på att sköta barnen, männen och hemmet, ha sämre betalt och tvingas vara rädd.
3) Jag protesterar. Med risk för att verka löjlig och kallas manshatare bråkar jag både om våldtäkter, disken och daghem åt alla.

Där någonstans bland de där tre strategierna blir jag – som så många av oss privilegierade – lite vilsen.
Jag är inte och känner mig naturligtvis inte förtryckt. Få svenska kvinnor gör nog det. Men jag tycker inte att de som faktiskt är förtryckta får skylla sig själva. Jag anser också att de förtryckta, de misshandlade och våldtagna inte är tillräckligt synliggjorda. Inte ens i Sverige. För de finns, här hos oss, även om just jag inte är drabbad. Personligen har jag inget emot att klara mig själv, men det finns strukturer i vårt samhälle som inte kommer att försvinna vare sig med tiden eller med förtröstan och en god, fiberrik kosthållning.

Jag vägrar också att tiga och begriper inte ens konceptet manshatare. Hur blir man manshatare? Finns såna på riktigt och varför tillåts knäppgökar av den typen definiera en debatt som ytterst handlar om demokratiska rättigheter? De där märkliga manshatarna hotar ju på allvar min rätt att få bråka dagligen om disken (åtminstone i någon symbolisk mening) och rätten till lika lön för lika arbete (i en mycket konkret mening). Protesterar jag? Jo, det hoppas jag verkligen. Verkar jag löjlig? Det hoppas jag nästan ännu mer. För de som tycker att det är löjligt att prata om jämlikhet skjuter sig själva så effektivt i foten att de med lite tur och försämrad sjukvård kommer att få kallbrand och behöva amputera hela benet.

Jag skulle vilja införa en fjärde startegi. En jag-gör-lite-som-jag-vill-strategi. För oss feminister som liksom befinner oss mitt uppe i livet och har häcken full (av annat än manslemmar). Vi som klagar lite för högljutt på vår fullt kapabla karl som inte kan hitta sina egna glasögon trots att de hänger på den egna nästippen, men som ändå tänder på honom och hans breda händer och varma andedräkt trots att han hämtar och lämnar på dagis. Vi feminister som tycker att livet är ganska bra, att Sverige har kommit långt men inte ända fram. Och vi som inte tycker att det är upprörande att mammalediga, högpresterande akademiker går på babysim och kokar egen sylt, men att det är FÖR DJÄVLIGT att vi inte tas på allvar i arbetslivet. Vi som vill att det inte ska vara omöjligt att prata om odemokratisk styrelserepresentation och näringslivets dubbelmoral och samtidigt vilja åtgärda lönenivåerna i offentlig sektor och rätten att arbeta heltid. Som inte ens en sekund tror att majoriteten män slåss, men som ändå vill att vi ska prata om hur vi ska stoppa våldet mot kvinnor. Dessutom vill jag få vara feminist utan att behöva ägna min tid åt att klaga på andra feminister, på deras sorts feminism, på deras liv, på deras specifika teori, kläder och skobudget. Det är inte där problemet ligger. Jag vill inte ens behöva lägga mig i att vissa förträffliga kvinnor inte har lust att kalla sig för feminister. De gör väl vad de vill? Och nu när jag har fått upp farten kan jag lika gärna berätta att jag inte vill säga f*tta för jag tycker faktiskt att det är ett fult ord. Varför, varför ska vi behöva "återerövra" det ordet, har någon verkligen på allvar saknat det? Vemod är ett fint ord, tar någon det i beslag är jag beredd att kämpa, men inte f*tta, jag kan få orgasm ändå. Jag vill inte heller titta mig själv med spegel mellan benen och jag behöver verkligen inte åka till resorts och bara-vara-och-titta-in-i-min-själ. Det är säkert ett bevis på att jag är hämmad och borde gå i terapi, men låt mig leva mitt liv som jag finner lämpligt så lovar jag att låta mina mer harmoniska systrar ha sin Egentid i fred. Spa och heminredning är helt och hållet oförargliga ting och säkert samhällsekonomiskt lönsamma. Det är bra att folk håller hjulen rullande. Jippie! Grattis vänner! Vill du bara-vara och fingra på dina innersta kronblad framför en badrumsspegel i golvnivå så är det klart att du ska göra det. Du har bara ett liv och ingen annan kommer att förverkliga dig själv. Allra minst jag. För jag vill faktiskt helst av allt vara ifred. Och att Christophe sköter disken.

Den förbannade disken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.