Ciao Bella!

Jag är kvar i Italien.

Dagarna går i precis den takt man bör leva sitt liv. Jag sover, läser och solar, äter, skriver och tränar. Och under tiden funderar jag lite på det här landet där jag semesterförlustar mig och där jag och min familj snart ska bo.

Alla älskar Italien. Reservationslöst. Maten, naturen, människorna, kulturen och språket. Enligt Wikipedia är Italien världens fjärde turistnation mätt i hur mycket pengar turisterna omsätter. Det är makalöst med tanke på vilket litet land det ändå är. Jag tillhör beundrarna. Jag älskar Italien: från Florens i norr till Bari i söder. Nära nog på det där märkligt oreflekterade vis som får folk att hävda att "de älskar barn" och "hatar krig".

Italien gick ur andra världskriget på fel sida. Precis som tyskarna. Men tyskarna är det ingen som älskar, åtminstone inte reservationslöst. Det är ingen som kräver att italienarna ska bära den kollektiva skammen för att ha givit fascismen ett mustachprytt ansikte, men gud nåde den tonåriga tysk som inte skäms för det som den där kortväxte österrikaren ställde till med. Och medan tyskarna i efterkrigstidens Europa såg till att skapa de kanske starkaste grundlagsskyddade mänskliga rättigheter som finns i vårt västerländska samhälle så rasade de charmiga italienarna med sina välkammade frisyrer och snygga skor rakt in i korruption, sopberg, rasism och Europas kanske värsta och mest inhumana flyktingbehandling. Italien har dessutom en folkvald president som inte bara äger den press som egentligen borde granska honom och hans regering utan också får både Bush den yngre och Sarkozy att verka diplomatiska, välformulerade och toleranta. Zappa igenom presidentens alla tv-kanaler och berätta gärna för mig om ni kan hitta en kanal som inte har en halvcirkel blondiner iförda bikini och slilettklackar som enda fungerande kuliss. Gör det. Ta sedan en tur genom Neapels förstäder, läs Gomorra, se filmen, bryt benet i Rom och testa hur den allmänna sjukvården fungerar när man inte känner en  maffialedare som råkar vara gudfar till ens förstfödda son. Listan kan göras lång.

Men jag tror ändå att ni kommer att fortsätta älska Italien. För ingen ifrågasätter på allvar hur den italienska demokratin egentligen fungerar, nej, istället fnittras det lite och det himlas med ögonen och det gör väl inte så mycket att de visslar lite på gatorna, de älskar ju kvinnor, och är så snälla mot barn, och så är det ju så vackert, och tänk den underbara maten och tänk om vi ändå kunde göra som romarna: arbeta för att leva och inte leva för att arbeta.

Dagarna i Italien kommer nog att fortsätta att gå i maklig takt. I augusti flyttar vi. Och på detta år projiceras mina drömmar om ett liv i total harmoni. Min man och jag ska leva för familjen och jobba så lite som möjligt. Nu kommer jag ha tid att börja rida med de stora tjejerna och läsa saga varje kväll. Inga disktrasor kommer att lukta illa i mitt kök i Toscana. Jag ska lära mig att tala språket och knåda min egen pasta. Skriva, sjunga med i mina favoritarior och försöka läsa La Storia på originalspråk.

Italien.

Jag älskar Italien. Ni också antar jag.

Men gör mig en tjänst. Läs Gomorra.

roberto.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.