Att vara eller icke vara, del II

På frågan "känner du dig som författare" svarade jag "kan du inte fråga mig något lätt, som ‘hur överlever man livet som poet’?" och blev omedelbart mycket generad över mitt löjliga svar. (Jag försökte fånigt nog avleda uppmärksamheten genom att få citera Kristina Lugn som har sagt något i stil med att det är omöjligt att överleva livet som poet, men det har man i alla fall gemensamt med resten av mänskligheten eftersom ingen hittills har överlevt livet.)

Men det var ju inte frågan. Och jag är inte på något vis Kristina Lugn. Tyvärr, det har jag redan kunnat konstatera. Jag är inte ens poet, bara en av de fjorton levande svenskar som faktiskt köper – och läser – lyrik. Känner jag mig som författare? Nej, skulle jag antagligen svara. Jag skulle försöka se lite blygsam ut och göra lite pretentiösa garderingar. "Åh, jag vet inte vad jag ska svara…"

Men.

Det är klart att jag känner mig som författare. Oss emellan finns det nästan inget mer självklart.

Det tog mig många år att sluta snegla snett bakom mig när fröknarna på dagis sa "titta, där kommer Elsas mamma!" eftersom jag hade så svårt att tro att någon kunde gå på att jag var den där fina ungens morsa. Än i dag kan jag ägna långa, komplicerade och inte helt övertygande diskussioner åt att leda i bevis att jag inte är någons fru. Trots att jag är mycket kär i min man. Ni förstår säkert allesammans att det inte har med Saken att göra. Min yrkesroll som jurist och advokat har varit lite lättare att identifiera sig med, men det har varit långt ifrån okomplicerat. Särskilt Måndag morgon fyra minuter innan skolbussen går.

Men författare, absolut! Jag har känt mig som en författare sedan långt innan jag blev det.

Om jag nu är det vill säga. Författare alltså.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.