Upplyst och på språng

Ni som följer den här bloggen vet vid det här laget att min man joggar. Mycket. Sisådär en tre marathon per år verkar vara grejen. Jag trodde inte att det kunde bli värre. Men nu verkar hans besatthet ha fått nya, oväntade proportioner. För ett par dagar sedan köpte han en pannlampa.
 
En PANNLAMPA.
 
Ni vet, en sådan där liten ficklampa som gruvarbetare fäster på hjälmen för att kunna hitta diamantfyndigheter i mörka klippsprång. Eller vad de nu letar efter.
 
 
”Vad ska du ha den till?” undrade jag försiktigt (mycket försiktigt… jag skulle nämligen aldrig på allvar ifrågasätta något han köper eftersom det skulle kunna ge honom anledning att ifrågasätta – vad vet jag? – om jag ABSOLUT BEHÖVER ett par nya, högklackade skor jag aldrig kommer att gå i).
 
”Den kan vara bra att ha” sa Christophe nöjt. ”Det är så varmt i Italien att jag kanske vill springa på nätterna.”
 
”Vad ska jag göra med honom?” frågade jag Mari. ”Jag vet inte om vårt förhållande klarar av hans exceptionella kondition som bara blir bättre, hans allt smalare midja och den där (peppar-peppar) lysande hälsan.” Jag är medelålders, överviktig och hade jag velat ha en sådan där pigg och alert karl hade jag blivit ihop med en av mina tjugoåriga dansare. Om jag hade haft några dansare vill säga. "Jag vet inte vad jag ska göra" suckade jag.
 
”Säg åt honom att gifta män inte ska springa ute på nätterna” svarade hon.
 
Kloka Mari.
 
Jag ska fråga henne om hon tycker att jag borde skaffa mig en dansare.
 
pannlampa_1.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.