På livets krön

 I förra inlägget ställde jag frågan om jag kanske skulle göra en Madonna och byta ut min man mot en tjugotvåårig dansare. Mari påpekade då i kommentarerna att hon just köpt en dansare till en av sina vänner. Dansaren som Mari talade om heter Tobias Karlsson, han som vann Let’s dance med Tina och som borde vunnit med Elisabet Höglund.
 
Vi – tjejgänget som började ta form när vi var åtta år – hade hyrt in honom till Helenes 40-årsfest. Tanken var att Helene (som älskar att dansa) skulle få dansa med någon annan än den man normalt får dansa med på såna här tillställningar. Någon annan än en halvfull, vildsint buggande, medelålders man med samma relation till takt och ton som till sin egen mamma (d.v.s. ytterst motvillig och ansträngd).
 
Det blev succé. 
 
Jag fick också dansa med Tobias. I fyra minuter kanske, fick jag känna på hur det känns att dansa med ett proffs. Och mina vänner. Det är det roligaste jag har gjort i mitt liv. 
 
Trots att jag väger lika mycket som en fullvuxen karl tog Tobbe ett stadigt tag om min välfodrade midja och svängde och hissade och snurrade mig till dansanta höjder jag inte visste fanns. Jag inte bara förstod att jag dansade med ett proffs, han fick mig att känna mig som ett proffs också. 
 
"Såg det lika bra ut som det kändes?" frågade jag Challes man. 
 
"Malin" svarade han gravallvarligt. "Du har aldrig någonsin varit bättre. Du peakade där på dansgolvet. Nu kan det tyvärr bara gå utför."
 
Jag tror att han har rätt.  
 
Men det var det fanimej värt. 
tobbe.jpg
28_dans_aw_8_296881q.jpg
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.