Stulen tid

I dag handlar det inte om min föräldragenerations fånigaste påhitt, kvalitetstiden och det handlar absolut inte om min generations fånigaste påhitt, den så kallade egentiden.

I dag handlar det om stulen tid. För i dag är det exakt åtta år sedan den svensk-eritranske journalisten Dawit Isaak fängslades.

Åtta år.

Jag kommer att tänka på en filmscen från en amerikansk advokatserie, där åklagaren i sin slutplädering vill demonstrera för jurymedlemmarna hur många gånger den åtalade har knivhuggit offret. Han säger åt juryn att räkna tyst till tjugofyra. ”Räkna tyst för dig själv, räkna till tjugofyra och tänk noggrant för varje sekund som går att du måste dra ut kniven ur kvinnans kropp och ta sats igen: ett knivhugg, två knivhugg, tre knivhugg, fyra knivhugg, fem, sex, sju, åtta… tänk tyst för er själva, ända fram till tjugofyra stycken knivhugg och gå sedan ut och bestäm er för hur detta pågående, utdragna, meningslöst upprepade dödliga våld ska kategoriseras.”

I dag är det åtta år sedan familjefadern, svensken och journalisten Dawit Isaak fängslades. Utan att få veta vilket brott han anklagas för, utan att åtalas, utan att få tillgång till advokat, utan rättegång. Han blir sannolikt torterad, han förvägras kontakt med sin familj och hans barn växer upp utan sin pappa. Åtta år. Av pågående, utdraget, meningslöst upprepande dödligt våld.

Åtta år av stulen tid.

Om mindre än fyrtioåtta timmar fyller jag jämnt och jag borde därför antagligen befinna mig alldeles mitt uppe i en så kallad livskris. Jag borde springa mer, banta mer, operera bort alla tecken på den ålderdom som är på väg och försöka hitta någon stackare som jag kan bedra min man med. Men jag har ingen livskris. Det enda negativa mitt liv hitintills har bidragit med är en oerhörd rädsla att förlora det jag har, det jag har fått, en tidvis nästan förlamande rädsla för att någon ska ta tiden ifrån mig.

Tiden går för fort brukar det också heta, som om det vore stöld när alla dessa förbiilande ögonblick egentligen är själva presentpappret på den fantastiska gåva som livet är. Och vad kan illustrera tidens gång bättre än de egna barnen: min äldsta dotter Elsa, nio år gammal, min mellersta dotter Nora, sju år om en vecka och min yngsta dotter Béatrice, tre år och fullt upptagen med att klamra sig fast vid sin napp och kräva sin självständighet med samma obändiga energi och livsbejakande trots.

Åtta år. Tvåtusenniohundratjugotvå dagar.

Tänk tyst för er själva.

Vad har ni gjort de senaste åtta åren?

dawit.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.