Att sätta bo

Vi letar som sagt lägenhet. Ungefär så här kan det gå till:

— ring ring — (Christophe och jag står utanför den uppgivna adressen och väntar på den person vi har stämt träff med. Eftersom vi redan har stått där i en kvart bestämmer vi oss för att ringa och höra om något har hänt.)

"Jomen, Signora, vi står här utanför, på Via Grande Lyx, och väntar. Va? Är det fel gata? Men det står ju här i annonsen att det ligger på Via Grande Lyx. Nähä. Det bara står så. Men lägenheten ligger inte där? Nähä. Var ligger den då? På Viale Genomfartsled i Förorten Som Gud Glömde? Jaha. Ja, vi springer så fort vi kan. Nänä, vi kommer. Ja, en appartamento magnifico. En lyxlägenhet, perfekt för en stor familj, limunosa, grandissima, belissima, ja, vi kommer."

Redan i trappuppgången, nej, förlåt, redan ett par kvarter från trappuppgången, börjar vi ana vad som ska komma. Men med tanke på att det utsatta priset är så fruktansvärt högt och superlativen så vansinnigt melodiska så går vi ändå in. In i den ena icke levnadsdugliga lägenheten efter den andra.

Någon gång har vi försökt protestera:

"Det här är inte 450 kvadratmeter med terass."

"Vem har sagt det?"

"Jag säger det."

"Jag svär på min moders grav."

"Var är terassen då?"

"Jag har aldrig påstått att det ska finnas en terass."

"Och var är de andra 420 kvadratmetrarna?"

"Jag har aldrig påstått att det ska vara EXAKT 450 kvm."

"Det står i annonsen."

"Det är lögn."

"Här. Titta. Terass. 450 kvm. Och tre sovrum. Var är det tredje sovrummet?"

"Här, Professore, titta. Multo carina."

"Det är inget sovrum. Det är ett skafferi."

"Men för ett piccola bambina…"

"För ett piccola bambina, vaddå?"

"Ja, ja… Det är i alla fall inte jag som har skrivit annonsen. Du kan inte komma här och påstå… Men jag har en altre appartamento. En annan lägenhet. På Via Grande Lyx. DEN skulle vara PARFETTAMENTO för er familj!"

Vi blev så trötta på att göra studiebesök hos lögnen och fattigdomen att vi åkte och tittade på ett slott i Fiesole (några hundra meter från Christophes jobb). Det visade sig vara ett slott i Fiesole. På riktigt. Med eget kapell, park och tornrum. Den del som hyrdes ut var 700 kvadratmeter (exklusive kapellet) och låg sisådär tre gånger över vår budget (men märkligt nog också bara tre gånger så dyrt som garderobsutrymmet i Förorten Som Gud Glömde). Jag kramade det lilla krumma par som visade det för oss, bara för att det var så vackert. Som något ur en roman av CS Lewis. Äntligen något vackert. Jag hoppas att de får det uthyrt till någon som hade älskat att bo där lika mycket som jag skulle ha gjort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.