The Voice

Kvinnan med tusen tänder i både över och underkäke, hon som har crack och misshandlarmake på meritlistan och alldeles på egen hand har wailat Dolly Parton några hundra miljoner dollar rikare, ni vet hon.

She. Is. Back. Påstås det.

Jag har på mitt lagliga stenåldersvis laddat ner hennes senaste skiva. Varför? För att jag – precis som vi alla – älskar en Survival Story. Dessutom är My Love Is Your Love en fullkomligt fantastisk jävla låt och Whitney en av tidernas största och oavsett om man gillar det eller inte så skapade hon den där musikgenren som går ut på att kvinnor med tusen tänder ska glida upp och ner i skalor och gurgla sig mittemellan två toner medan de lyfter handen mot skyn, spretar med fingrarna och blundar så att ögonfransarna hamnar djupt nere i den egna urringningen.

Och.

Dessutom fick jag för mig att hon kanske börjar sjunga riktig soul nu, i bakvattnet till knarkandet och åren som misshandlad: själfylld musik som bara en riktigt olycklig människa (och Aretha Franklin) med gudabenådad röst kan åstadkomma.

Titelsången heter I Look To You. Och såvitt jag kan begripa är det Gud som åsyftas. Det är Han som hon tittar på och det är uppenbarligen Han som har gjort att hon återigen har blivit kusligt lik sig själv som tjugoåring.

Inget ont i det.

Jag tillhör dem som tror att det är ett framgångsrecept för missbrukare att bli frälsta, jag har en nära släkting som har lyckats hålla sig ren med hjälp av Jesus och jag har åtminstone ett par riktigt goda vänner som jag hoppas kommer att byta ut sina "dåliga vanor", mot mer regelbundna och ärligt menade biktsessioner hos någon av alla dessa män i lustiga hattar.

Låten är dessutom rätt kul att lyssna på. Whitneys röst har förändrats, hon låter – trots studioekon och andra ljudeffekter som gör att jag varje gång på exakt samma ställe i sången tror att micron har gått sönder – mer mogen. Wailandet är borta och rösten djupare. Snyggare helt enkelt.

Det finns också en låt på skivan som borde vara en medveten eftergift till alla oss som förväntar oss en Skilsmässoskiva och lite fläkande, att Whitney ska sära lite på de plågade benen för vår skull. Den låten är I Didn’t Know My Own Strength och den handlar om precis det som titeln avslöjar: ”lost sight of my dream… bla-bla… crashed down and tumbled… bla-bla… my faith kept me alive…”

Bla-bla-bla.

Jag lyssnar och lyssnar och jag kan inte låta bli att tycka att VARFÖR låter människan så förbålt UTTRÅKAD? Varför låter hon inte som om hon tror på det hon sjunger? För hade hon låtit ärlig så hade det kunnat vara så fruktansvärt bra.

Och sedan trallar hon igång någon uptempolåt och när den äntligen är över börjar en annan tjolahoppsanlåt och det är trummaskiner och ”wanna-wanna-wanna” och ”yeah-yeah-yeah” och ”uuha!” som om Whitney numera (efter att MJ knarkat ihjäl sig) är ensam ansvarig för att ingen någonsin glömmer axelvaddarnas betydelse för mänskligheten.

I morgon ska Whitney bli intervjuad av Oprah. Säsongsstart och USA har i rena förhandsglädjen redan satt Whitney på Billboardens förstaplats.

Whitney och Oprah kommer sannolikt inte göra någon besviken. Inga pengar går att vinna på gissningen att hon lär tacka Gud, sin mamma, sin dotter och någon välvald sponsor för att hon överlevde. Någon tår kommer att fällas. Någon kram kommer att kramas. Och Oprah kommer att lägga sin varma hand på sin systers magra knä och sedan kommer det att bli stående ovationer medan kameran zoomar in på dottern i publiken.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget.

Men en sak tänker jag på när jag tvingar ungarna att lyssna på I Look To You en trettionde gång och jag försöker hitta något tecken på att hon ändå mår bra nu, den här kvinnan jag inte känner och som jag tycker fortfarande sjunger kyligt och distansierat men som också ger mig gåshud över precis hela kroppen, varje gång och så gott som oavsett vad hon sjunger. Jag hoppas kanske att även om Whitney inte slipper ångesten och även om hon måste leva sitt liv på det förnedrande vis som den där märkliga kändiskulturen kräver, så kanske hon har lyckats bli så frisk att hennes dotter slipper vara rädd hela tiden. För ett barn till en missbrukare är alltid rädd, även om missbruket ackompanjeras av ett jättehögt c och något pålagt synt-trix som låter som en micro sekunderna innan den exploderar.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.