Tyst, jag skriver

Jag ägnar så gott som varje ensam stund åt att arbeta med nya boken. Det är inte så mycket som man skulle kunna tro eftersom jag är världens mest icke-ensamma enstöring, alltid omgiven av en eller flera släktingar. 

De få ensamma stunder som jag inte skriver (suddar eller skriver om) konsumerar jag media på samma hetsiga vis som jag alltid konsumerar. Och blir lite upprörd. Ja, inte så upprörd som jag kommer att bli på torsdag när nobelpriset i litteratur inte kommer att gå till vare sig Tranströmer, Joyce Carol Oates eller Philip Roth. Men upprörd. 

Mycket upprörd blir jag naturligtvis av allt franskt fåneri kring Polanski. Jag orkar egentligen inte prata om det. Låt mig bara säga att det tillhör det fånigaste jag har hört att kräva bojkott mot ett land som tillfångatar en våldtäktsman. Det är nästan lika fånigt som att hävda att det är Förföljelse att åtala en man som erkänt att han drogat och våldtagit en 13-årig flicka eftersom – och här kommer anledningen till att våldtäktsmannen inte ska åtalas enligt kritikerna: flickan såg inte så ung ut. Hon såg ut som om hon var i 18-årsåldern. Trots att det tvång han erkänt skulle göra hans agerande till våldtäkt även om barnet inte hade varit barn utan en kvinna i trettioårsåldern.  Läs här om du har egentid du inte vet vad du ska göra med.

Ett litet klargörande bara: alla fransmän tycker inte att Konstnärer Står Över Lagen. Jag känner åtminstone en som inte tycker det.  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *