IKEA, mitt Dufvemåla

Jag har varit på IKEA i dag. Ljuva plats på jorden. 
 
Min relation till IKEA är något skruvad (ha-ha-ha!), jag åker nämligen dit när jag får hemlängtan. Inte för att äta köttbullarna, de klarar jag mig så bra utan, men för att tex gå runt i de där små lägenheterna som de bygger upp, ni vet, det står på utsidan hur många kvadrat det är och sedan kan man gå på svensk husesyn i en perfekt inredd liten tvåa utan att någon säger att man inte får öppna garderoberna. Mmm… 
 
När jag var mammaledig (i hela fyra långa månader) med min förstfödda raring som bara skrek och skrek hela dagarna (för att inte tala om nätterna) då åkte jag till IKEA för att sätta mig på soffavdelningen och amma. Där var hon lugn och jag kände mig som om jag var ute på Äventyr. 
 
Faktum är att jag på sätt och vis kände igen mig när jag läste Kadefors senaste Borta bäst (underbar bok, kanske årets bästa svenska roman), om den hemlösa kvinnan som går till sängavdelningen på IKEA för att tjuvsova. 
 
Men. Vänta. Jag kommer från ämnet. IKEA. I DAG. 
 
Jag vare sig ammade eller tjuvsov i dag. Jag hade faktiskt inte ens hemlängtan. Nu när ryggvärken har släppt inser jag att jag verkligen gillar den här stan. På allvar. Men lägenheten vi har flyttat in i saknar en del basprylar, så jag åkte till IKEA utrustad med inköpslista och gick och inventerade bland sortimentet. 
 
Någonstans mellan kök och badrum räknade jag ut att Italien är mitt nionde IKEA-land, dvs jag har varit på IKEA (och handlat) i nio olika länder. Frågan är om jag inte skulle kunna engageras som någon sorts expert på området. Jag ser tex omedelbart när det brister. I dag var stolarna i restaurangens familjeavdelning dåligt ihopskruvade. Det är Inte Värdigt IKEA. Dessutom var den kokta potatisen oätlig. Det är å andra sidan visserligen Väldigt Typiskt IKEA, men det är ändå trist. 
 
Men. Det mest spännande (och frustrerande) är naturligtvis alltid att se vad som fattas i sortimentet. I dag kom jag hem utan följande nödvändigheter:
 
1. Bordsdukar. Det fanns en (1) bordsduksmodell i hela IKEA-affären. En endaste en. Vit. I en endaste storlek. Vad i all friden beror det på? Använder inte italienare bordsduk? Eller finns det en Berlusconi-ägd dukkedja som mordhotar alla andra som försöker sälja dukar? 
 
2. Potatisskalare. Möjligen var de tillfälligt slut. Jag var så mentalt slutkörd när jag hade lyckats förklara på min låtsasitalienska vad jag letade efter att jag inte begrep det väldigt långa och entusiasmerande svaret jag fick. 
 
3. Papperskorgar, storlek större. Också obegripligt. Producerar inte italienare sopor (förutom tv-programmen)? Eller har alla italienare en kompost på kammaren? Nej, nu förstår jag. Alla slänger bara soporna rakt ut genom fönstret när de åker bil på motorvägen. Så måste det vara! Jag har ju sett det. Men jag hade inte förstått att det var så man gjorde även med hushållssoporna. 
 
4. Osthyvel. Alltså. Pecorino och Parmigiano i all ära. Jag kan förstå att den italienska efterfrågan på just osthyvlar kanske inte är bedövande, men OSTHYVELN är en kulturgärning, den borde finnas på samtliga IKEA som ett led i det europeiska integrationsarbetet. 
 

5. Anjovis. Och ja, jag vet att det går att köpa italiensk anjovis. Men. Endast Sverige svensk anjovis har (och IKEA). Och det är den jag gillar bäst.   

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *