Min höst är här

Jag är lite bättre. I natt vaknade jag inte en enda gång av att jag höll på att hosta ut lungorna i knät. Vem vet, kanske håller jag på att bli frisk. Även om jag mest tycker att det känns som om jag håller på att bli gammal. Ute brinner hösten. En gång tidigare har jag tillbringat en höstvecka i ett vindistrikt, då var det Bourgogne. Aldrig kommer jag att hämta mig från den skönhetschocken. 
 
Strindberg skrev någon gång att det enda svenska landskap som inte är medelmåttigt och trist är svenska skärgården. Jag har aldrig tyckt att Strindberg har rätt, det tror jag ingen som har suttit på en klippa i Bohuslän när åskan dundrar över havet kan göra. Eller sett midnattsolen över en fjällbjörk, eller en sörmlandssjö precis när morgondimman börjar lätta. Men kullarna med vinplantor är ändå vackert på ett sätt som får det mesta att blekna. Den kyliga hösten och solen över de blodröda löven och frostnupna sena druvorna.

Och här lever jag. Går med mina höstlediga tjejer genom Florens, ner på Piazza Azzelio och läser min bok medan de gungar i sina gungor och klättrar i sina klätterställningar. 

 
Ändå är jag trött. På att vara sjuk och på att inte boken skriver sig av sig själv. Min melankoli kanske hör ihop med hösten, med den allra vackraste årstiden som för första gången i mitt liv sammanfaller med min egen livscykel.  Kanske känner jag mig tom för att mitt ego blev så uppblåst i helgen, kanske låter jag saker som inte har med mig att göra komma mig alldeles för nära eftersom då slipper jag ta itu med mina egna problem. Jag vet inte. Jag vet bara att jag är trött. 
 

Nu ska jag ta mina tjejer någonstans. Sluta vika tvätt och bädda sängar och glo på (eller producera) meningslöst internätbabbel. Boboli-parken kanske, eller till någon kyrka. Gå en promenad, tänka en tanke, äta något gott. Skriva det där som jag skriver.

Vi hörs.  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *