Kärlek, trots och landminor

 Jag har haft några tuffa veckor med treåringen. Hennes öroninflammation, matvägran och trots, min halsfluss, ryggskott och aldrig vikande feber. Jobbiga nätter och mindre roliga dagar. 
 
De senaste veckorna har jag känt att en ny karriär som landmineröjare vore ett mycket vilsamt alternativ till att fortsätta uppfostra henne.
 
Tufft. Som sagt. 
 
Men det finns skäl till att man står ut. 
 
I dag gick jag in till henne när hon gått och lagt sig. La mig bredvid henne en stund och med näsan nedborrad i hennes lockiga mörka hår sa jag:
 
"Du vet väl att mamma älskar dig, käraste lilla ungen min?"
 

"Mmm" svarade hon eftertänksamt. "Jag älskar också dig mamma." Sedan var hon tyst någon sekund innan hon la sin svettiga hand på min kind och suckade: "Min unge!" 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.