Höjdskräck, gelato och djävulens svans

Vi klättrade upp i Il Duomo i dag. Katedralen i Florens, Santa Maria del Fiore. Två vuxna och tre höstlovslediga barn. Inte förrän vid första avsatsen under kupolen med freskmålningarna av den yttersta domen kom jag ihåg att jag ju lider av höjdskräck. Höjdskräcken hör ihop med min rent allmänna dödsångest och går i vågor. Ibland (när jag befinner mig på marknivå) är den hanterbar, ibland (när jag lämnar marken) är den inte lika hanterbar.

Så där stod jag på den väldigt smala avsatsen, tryckt mot väggen och svalde ner sura uppstötningar medan ungarna pekade glatt på de färgglada målningarna av djävulens snopp och svans och allt vad det var. Jag blundade, la handflatorna och pannan på stenväggen och gick sidledes med ryggen mot konsten. Ner kom man naturligtvis inte förrän man tagit sig allra högst upp så jag klättrade tappert vidare upp för de smala trapporna till en sån där fantastisk utsikt som alltid får mig att tappa känseln i både fötter och händer. Jisses vilken utsikt! Jag såg så gott som ingenting. 

Sedan klättrade vi ner igen, treåringen tog täten. Väl på marken gick vi på restaurang och åt kilovis med fantastiskt god mat (utom Christophe som åt Trippa) för åtta euro per person. På vägen hem därifrån stannade vi på La Piazza della Signorina och drack kaffe och strax ovanför Santa Croce där vi bor köpte vi den godaste glassen i stada, som restauratören i Lady och Lufsen skulle ha uttryckt sig. Den ska jag och Christophe äta direkt ur burken när barnen har somnat. 

Solen skiner från en klarblå himmel. Jag har tre döttrar med flätor, lodenrock och skinnstövlar och jag bor i Florens med min man som är snyggare än när jag blev kär i honom. Nästan hela familjen är frisk och på torsdag börjar ungarna skolan igen. 

Livet är bra. Dödens helg är slut. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *