Trettiotre sånger och avslagen coca-cola

Medan jag vårdar min hjärnhinneinflammation (jag hade så ont i huvudet i går när jag skulle hämta barnen att jag kräktes på tjejernas skoltoalett och nu tror alla lärarna att jag är gravid) tycker jag att ni kan lyssna på min fina förläggare som pratar i radio (länk på Pirats förstasida). Hon ger goda och konkreta råd till alla dem där ute med författardrömmar. 
 
Jag och treåringen är hemma och försöker bli friska, dricker coca-cola utan koffein och roar oss bäst vi kan. Hon leker nintendo ds, jag surfar på nätet. Men jag vill absolut inte anstränga mig utan läser bara nyheter av typen: vem har störst rumpa i familjen Kardishan (eller vad de heter). Och apropå rumpa så har min man sagt att han tycker att hans bakdel är nära nog identisk med Davids bakdel, den som Michelangelo så kärleksfullt odödliggjort. Själv tittade jag mig i spegeln och tänkte att jag skulle göra en Venus från Milo med mina hängande överarmar. Fast det vore kanske att gå lite långt i konstens anda. 
 
I helgen ska jag hälsa på Dante (Casa di Dante, ett par kvarter härifrån). Jag ska se om det går och köpa någon bra bok i museishopen som passar min infernaliska sinnesstämning. Jag är mer än redo för trettiotre sånger om paradiset. 
 
Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden –
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.
 
Ur Divina Commedia, Första sången, vers 1-9
övers. Åke Ohlmarks

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *